Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
”Före 1906 kunde man stava lite som man ville”, läser jag i en kommentar till ett inlägg i en grupp för släktforskning, apropå att en kvinna på 1800-talet uppges vara ”enka”. Kommentaren får många gillamarkeringar och tack, vilket skulle ha glatt ett språkvetarhjärta om den bara hade varit korrekt. Uppfattningen att Sverige hade fri stavning före 1906 har jag sett så många gånger nu att jag tar på mig folkbildarbyxorna.
När det latinska alfabetet kom till Norden med kristendomen på (främst) 1100-talet kom det med stavningsnormer, som hjälpligt överfördes till skandinaviska förhållanden. Inte ens då var alltså stavningen helt fri, även om den sedd med dagens ögon spretade betänkligt. Med hjälp av redan existerande stavningsnormer satte man fornsvenskan på pränt, och resultatet varierade beroende på dialekt, lokala konventioner och personliga bedömningar.