Jag läser Ylva Gripfelts nya diktsamling ”Man gråter” på ett nattåg till Berlin. Eller närmare bestämt: jag sträckläser den. Så småningom kommer jag hem från Berlin, då sträckläser jag den igen.
Natten känns som en lämplig tid. Tåget eller sängen som en lämplig plats.
Den som ändå kunde sätta även berättaren i den här i boken på ett tåg. Ge henne ett break från hennes heartbreak. Och lite faktisk distans till föremålet för hennes heta känslor, det vill säga en yngre, oberäknelig och dessvärre även jättesexig kvinna i hemstaden Malmö som hon – i ett sällsynt anfall av självbevarelsedrift – gjort slut med i bokens början.
Å andra sidan har jag varit hjärtekrossad i Berlin och vet att i slutändan är det inget som verkligen hjälper utom tid. Och kanske att skriva. I alla fall är jag tacksam att Gripfelt har gjort just det: skrivit.
Hennes raka, klara dikt med visst undersug känns igen från debuten ”Det gudomliga tillståndet”. Men här har den slagit ut i full blom. Och poeten har tagit ett kliv framåt. En risk.
Men det är inte längre något berättarjag, utan, precis som boktiteln anger, det mer talspråkliga ”man” som talar här. Detta tredje person singulars självrefererande men samtidigt lätt distanserade och mycket användbara lilla pronomen.
”Man gråter” är på en gång en diktsamling, en fallbeskrivning, en risk och en bedrift
Det kan syfta på en själv (som när kungen eller random fotbollsspelare pratar), eller snarare på kollektivet (som i Leslie Kaplans ”Överflödet – fabriken”). Det skulle förstås också kunna läsas som ”man” som i en person av manligt kön – det universella subjektet, så att säga.
Hos Ylva Gripfelt skapar ”man” i alla fall ett slags artigt avstånd till den oerhört pinsamma och känslosamma belägenhet som diktens berättare befinner sig i.
Kanske gör ”man” det möjligt för poeten att skriva inifrån krisen utan att krisen tar över.
För en bok som heter ”Jag gråter” skulle naturligtvis inte gå. ”Hon gråter” – absolut inte. Försök bara att byta pronomen till ”jag” i bokens allra första rader, det skulle lätt kunna tippa över i melodram:
man är ledsen
för man är rädd att man har gjort något dumt
man är rädd att man har gjort något
man inte kan ta tillbaka
I detta har berättaren rätt: hon har gjort slut och det är oåterkalleligt, och nu ångrar hon sig, ack vad hon ångrar sig. Gråter gör hon också, om jag inte sagt det, gråter och ältar och lider. I diktens dova realtid.
I sina våndor gör hon den hjärtekrossades stora misstag: var det verkligen så dåligt, frågar hon sig. Kanske kan hon ta henne tillbaka trots allt?
Eller som hon kvider i ett välbekant ögonblick av självbedrägeri: ”vi behöver ju inte ha sex”... Fast läsaren lika väl som poeten vet 1. hur himmelska hennes bröst är 2. hur dålig idé detta är egentligen.
Förlaget Ellerströms, som producerat hipsterkepsar med Sapfo och Houellebecq i pannan och totebags med Durascitat, har nu lagt till en tisha med ett exemplariskt citat av Ylva Gripfelt till förlagsmerchen: ”ärligt talat, hjärtat går sönder”.
Men medan människan i dikten bryter ihop, så håller dikten i alla fall stilen
Kärlekssorg som tema passar väldigt väl i typ en ballad som man kan sjunga med i och kanske gråthulka samtidigt. Det är ett lidande att verkligen vältra sig i. Och det gör hon förvisso, vår berättare – men inte i estetisk bemärkelse.
I stället beväpnar hon sig med sina tårar, sin prosaiska stil, och en grillgaffel, med vilken hon punkterar den andras cykeldäck.
Alltsammans inramat av ett mytiskt Malmö. Det är en stad befolkad av puddingar – och puddingarnas pudding är förstås exet, och henne riskerar hon att stöta på exakt överallt.
Men medan människan i dikten bryter ihop, så håller dikten i alla fall stilen. Om än inte alltid. (När poeten ett litet fåtal gånger sviker sin konkretion och i stället skriver i bilder som ”löven blåser i hjärtat” eller ”denna rustning av gråt” då slår jag bakut direkt.) Men tillräckligt ofta.
Med sina sju delar och korta, förtvivlade rader, har Ylva Gripfelt skrivit en bok inifrån en människa som är lite rubbad av kärlekssorg som om det inträffade för allra första gången.
”Man gråter” är på en gång en diktsamling, en fallbeskrivning, en risk och en bedrift.
Sträckläsning om natten anbefalles.