Esther Arndtzén är skribent på kultursidan.
David Martinsson, en helt vanlig kille från Västerås, gjorde något radikalt när han 2018 laddade upp en 24 minuter lång video på sin Youtube-kanal med rubriken ”Being Ugly: My Experience”.
Jag kastas tillbaka i tiden när jag hör David intervjuas i ”Snygg eller ful”, en sommarserie i Sveriges radio som undersöker hur skönhet och fulhet formar våra liv. Jag slås av hur, och jag upprepa det, radikalt det var då och fortfarande är att yttra ”jag är ful”, utan omsvep. Det tyckte uppenbarligen fler än jag, för Davids video har fått 27 miljoner visningar.
Samtidens syn på utseende präglas av dubbla budskap. Å ena sidan är samhället mer utseendefixerat än någonsin – för både män och kvinnor blir det bara mer och mer normaliserat att optimera kropp och fejs med ingrepp, hudvård, smink, fillers.
Å andra sidan ska vi, särskilt kvinnor, älska oss själva, vara naturliga, obrydda, självständiga. Samtidigt kan ingen undgå det faktum att skönhet är kapital och värde, och fulhet är för losers. Det känns förbjudet att säga att man är ful, eller ens känna det i sitt eget stilla sinne; då har man förlorat. Vilket i sig bara avslöjar precis hur långt utseendefixeringen har gått.
David Martinsson fortsätter att vara radikal när han i programmet kommer med ett drastiskt förslag. Det är ett så pass stort socialt handikapp att vara oattraktiv, menar han, att vården borde göra attraktivitetskollar på människor vid en viss ålder och erbjuda gratis kirurgi till dem med ofördelaktiga utseenden. Handikappet har han rätt om. Trots att skönhet inte är objektivt, råder det ändå en viss konsensus om vad som är snyggt och forskning har visat att attraktiva anses mer pålitliga, har lättare att få högre lön, befordran, högre betyg, och så vidare.
Davids tanke är god, men upplägget är skruvat och hade bara lett till att ytterligare förstärka normerna. Till slut hade alla gått runt med samma polerade, symmetriska drag.
Kanske är vi redan på väg dit? Som Sara Berg skildrar i sitt reportage om framtidens skönhetsideal här i Sydsvenskan, så förskjuts normerna snabbt när alla enkelt kan ”korrigera” sina utseenden med hjälp av ingrepp som fillers och botox. Vår syn på hur vi ser ut, vad ett ”normalt” utseende och mänskligt åldrande är, förändras snabbt, argumenterar forskaren Magdalena Petersson McIntyre i reportaget. Idealet idag är en kontrollerat perfekt, men naturlig yta.
Intressant är det ändå att David Martinsson vill förskjuta ansvaret: det ska vara samhället och statens ansvar att göra fula mer attraktiva, inte individens. Välfärdssystemet ger oss fysisk och psykisk vård när vi mår dåligt, ekonomisk hjälp om vi är fattiga – så varför inte detta?
I det tredje avsnittet av ”Snygg eller ful” berättar kulturskribenten och poddaren Myrna Lorentzon, som alltid varit normativt snygg, om insikten om att betraktas som vacker och hur berusande det är. ”Jag vet att jag är snygg. Inte för att jag tittar mig själv i spegeln varje morgon och konstaterar att jag är det, utan för att jag märker det på sättet folk behandlar mig”, som hon skrev i en krönika i Aftonbladet 2024.
När Lorentzon pratar om ruset av skönhet är det egentligen känslan av status och makt hon beskriver. Bakom det tycker jag mig ana att hon själv upplever känslan som tom. Som hon själv resonerar i ”Snygg eller ful” är skönhetskänslan flyktig, eftersom den plötsligt kan försvinna när man åldras eller normer förändras. Lorentzon har förlitat sig på ytans värde, beskriver hon, och utan det riskerar hon att falla samman som social varelse.
Tillbaka till David Martinsson och hans förslag. Han pekar på det ansvar som läggs på individen att projektera sin egen skönhet. Även om idén om skönhet på många sätt styrs av kollektivet, så är själva skönhetsskapandet ett djupt individualistiskt projekt. Det säger något om hur ensamt det är. För vad betyder skönheten, rent existentiellt? Vad tjänar den för djupare syfte, utöver att bara finnas?
Kanske finns det bara ett botemedel mot det evinnerliga skönhetsprojektet: att bli kär. Eller snarare, att bli sedd. Jag upplevde att det hände något när jag blev ihop första gången, med ömsesidig kärlek, trygghet och allt vad det innebär. Jag förstod plötsligt, lite chockartat, hur mycket tankekraft som gått åt till att tänka på hur andra såg mig. Huruvida jag dög för någon annan, vad jag hade för attraktionskraft och värde på en relationsmarknad – det vi idag brukar kalla erotiskt kapital.
Sen träffade jag inte bara någon utan en särskild, och trots att jag fortfarande var högst medveten om och upptagen av mitt eget utseende så var det något stort som skiftade. Kärleken i hans blick ingav mig känslan av att mitt utseende var det minst intressanta med mig. Och samtidigt det mest intressanta, eftersom det var just mitt.
I en tid som uppmanar oss att ständigt förbättra vårt egen utseende, bygga upp en polerad, vacker yta enligt den mall samhället för tillfället har skapat, så misstas skönhet för något objektivt. Det är i stället, som smart diskuteras i ”Snygg eller ful”, något högst relationellt. Det måste inte handla om att bli ihop med någon. Men vi behöver andra människor – oavsett om det är en partner, en vän, vem som helst – som ser på oss med en blick som är fylld av mer än estetisk tillfredsställelse. Skillnaden ligger i att bli sedd, det vill säga tittad på på det sätt som Myrna Lorentzon beskriver, och att bli sedd på djupet.
Att bli uppmärksammad enbart för sitt utseende är ensamt. Att verkligen bli sedd och se tillbaka skapar relationer.
I ”Snygg eller ful” får man veta att David Martinsson till slut träffar någon: en tjej som sett hans virala video, blivit intresserad och tycker att han är modig. ”I actually think you’re kind of cute”, kommenterar hon och vips blir de ihop, gifter sig och får barn. Idag gör David videor om familjelivet och ger dejtingtips på sin Youtube-kanal med namnet ”Never give up”.
”För mig spelar det ingen roll om hela världen tycker att jag är oattraktiv, men min partner är lycklig med mig. Det är det enda som spelar roll”, säger han.