Mitt i prideglädjen och kärleksmanifestationen tränger sig mörkret in igen. En fest som övergår i ren förtvivlan, det kan inte bli värre.
När oskyldiga människor attackeras i samband med en pridefestival är det inte enbart ett angrepp mot enskilda individer. Det vi ser är ännu ett fegt, skoningslöst och riktat attentat mot hela det öppna samhället – människors frihet och rätten att leva öppet utan rädsla.
Vi är så många som vet hur kontrasterna mellan stolthet och fruktan, öppenhet och tystnad känns i kroppen. Det var just den känslan som fick så många före oss att vägra låta sig tystas, våga ta striden och inta gatorna. Som kämpade för våra rättigheter trots hårt motstånd och hissade regnbågsflaggan världen över.
Nu räknas varje steg, verkligen varenda ett.
Den här veckan hålls Pride i Stockholm. Hur ska vi ens orka låtsas att terrorrisken är mindre här? När även det svenska samhället hotas av samma vedervärdiga religiösa fanatism, dogmatiska fundamentalism och högerextremism som ställer människor mot varandra.
Det är allvar nu, kanske mer än någonsin, och inga rättigheter eller forna landvinningar kan tas för givna.
Jag uppmanar numera dragqueens att alltid åka taxi till och från event, vara försiktiga med tillfälliga sociala kontakter i appar, se sig om över axeln, aldrig ha hörlurar när de går hem själva i mörkret och alltid följa varandra till dörren.
Allting kan hända närsomhelst, men jag tänker att vi trots det måste orka visa varandra att vi inte låter oss skrämmas.
När demokratin utmanas prövas också dess förmåga att skydda människors fri- och rättigheter. Hatets logik är att vi ska bli fogligare, mindre synliga och dra oss undan varandra. Hålla käften, gömma flaggan, stanna hemma från Prideparaderna och vara rädda.
Ett demokratiskt samhälles svar måste vara det motsatta: att yrka på en större öppenhet och starkare solidaritet med utsatta grupper. Att stå bakom varje människas lika värde, inte bara genom ord utan också handling.
Nu räknas varje steg, verkligen vartenda ett.
Som paradutropare för Stockholm Pride för artonde året i rad önskar jag därför fler gräsrötter i paraden, jämte alla storföretag och sponsorer. Fler föräldrar, fler allierade och flera röster ur communityt.
Framförallt hoppas jag att detta är året då fler och inte färre ger sig ut på gatorna.
Närvaro gör stor skillnad, inte minst som en symbol för internationell solidaritet. För dem som drabbats av hatet i Tyskland denna mörka helg och för alla som inte kan eller får fira runtom i världen.
Bara dyk upp och gå med!
Den som tror att återkommande terror, våldsdåd och mord på hbtqi-personer bara handlar om attacker mot en minoritet missar helt vad som står på spel. När människor fråntas friheten att vara sig själva förlorar hela samhället en del av sin frihet. Därför är Pride inte bara en manifestation för queera personers rättigheter utan en manifestation för demokratin. Paraden är kärnan i att vägra skammen och rädslan. I Berlin såväl som i Stockholm.
Låt oss sörja de drabbade i Tyskland, sen försöka resa oss igen och fortsätta gå i bredd. Det måste vara möjligt.
Robert Fux är skådespelare, dragartist och paradutropare på Stockholm Pride. Artikeln är en redigerad version av en text som tidigare publicerats på Facebook.