Det är inte bara rädslan för att gå vilse i världen som drar mig till ”Odysséen”. Det är också hungern efter en värld som ännu inte låtit sig tämjas, skriver Isabelle Ståhl i sommarserien ”Irrfärder”.
Jag har länge varit fixerad vid det tyska ordet irren: att gå vilse, ta fel, komma bort från vägen, men också ett äldre ord för de vansinniga. Det är som om vansinnet här ännu inte helt flyttat in i själen, utan fortfarande utspelar sig i rummet: man går vilse, tappar orienteringen, kommer bort. Men kanske i något mer än rummet: i förlusten av hemhörighet, i det ögonblick då världen inte längre låter sig läsas som den brukar.
Och när världen slutar bära en, måste man börja hålla ihop sig själv med list, disciplin och masker. Det är ju också därför 1900-talets filosofi så gärna har återvänt till Odysseus irrfärder. Han är en människa som bara överlever genom att göra sig hård nog, tom nog, föränderlig nog för att glida mellan namn, roller och faror.
Det är väl därför ”Odysséen” talar till mig. Jag är ganska ansiktsblind och intensivt upptagen vid hur man egentligen känner igen en människa och en plats. Jag tänker på den märkliga erfarenheten när jag ser en väns eller släktings ansikte och får ihop delarna men inte helheten: benstrukturen, ögonen, färgerna, munnen, men inte riktigt människan. Det är en liten variant av samma desorientering: allt finns där, men identiteten glider undan. Och den motsatta erfarenheten, det Aristoteles kallade för anagnorisis, igenkänningen, den plötsliga övergången från okunnighet till kunskap.
Redan i de första raderna presenteras Odysseus som den mångförslagna mannen, han som drivits ur kurs, sett många städer och lärt känna många människors sinnen. I sång 13, där han till slut förs i land på Ithaka men ändå inte känner igen sig, eftersom Athena lagt dimma över landskapet, räknar Homeros nästan ömt upp det som borde göra ön läsbar: ”hamnens förtöjningsplatser, stigarna vindlande uppåt, klippornas branta stup och de frodigt grönskande träden”. Allt finns där, men inget öppnar sig längre som hem.
Samma osäkerhet flyttar sedan över från platsen till människan själv. Odysseus återvänder förklädd men barnsköterskan Eurykleia känner igen honom, inte genom ansiktet utan genom ärret på hans ben. Hos Homeros ligger identiteten ofta just där, inte i ansikten utan i spår efter skador, det som blivit kvar som tecken.
Men det är inte bara rädslan för att gå vilse i världen som drar mig till ”Odysséen”. Det är också hungern efter en värld som ännu inte låtit sig tämjas av våra vanliga namn. Havet är inte blått, som i en barnbok, utan vinmörkt, järnlikt, porfyrfärgat – som om världen ännu inte ordnades i färger utan i skimmer, mörker, glans, fara.
Cykloper mjölkar får, ystar ost och lagrar den i korgar, för att sedan äta människor till ett gott vin. Nymfer bor i halvdunkla grottor. När Eurykleia känner ärret stannar berättelsen upp och hela historien om hur det uppstod förklaras ingående (och kanske tålamodsprövande för en modern läsare som inte gillar spoilers).
Det märkliga ligger alltså inte bara i vad ”Odysséen” berättar, utan i hur den gör världen begriplig: genom hushåll, ritualer, ting, gudomliga kausaliteter och långa redogörelser för hur något tillverkas, lagras, skadas eller känns igen; snarare än genom den moderna romanens vana att låta detaljer peka mot ett dolt inre.
Kanske är det därför dikten fortfarande känns så levande för mig. Den rör sig mellan två motsatta begär: längtan efter igenkänning – att få veta vem som är vem, att hemmet fortfarande finns där, att ett ansikte förblir detsamma – och lockelsen i att kastas ut i något äldre, märkligare, mindre ordnat av det redan kända.
Att irra är då inte bara att förlora vägen, utan också att dras mot en kunskap som inte kan nås utan desorientering.