En röststark grupp hetsar för muslimhat efter terrordådet i Berlin. Max Bergqvist menar att hbtqi-gruppen används som gisslan av dem som vanligtvis motsätter sig både transpersoner och dragqueens.
Stockholm Pride har tagit ett fast grepp om huvudstaden – en vecka präglad av kampen för rättvisa, friheten att få vara den man är och att oreserverat ta plats i det offentliga rummet. Dagar av protest, gemenskap och kärlek för hbtqi-personers rättigheter riskerar nu att hamna i skuggan av debatten om gärningsmannens ursprung efter terrorattentatet i Berlin.
En kvinna dödades och 29 personer skadades när en bil körde in i folkmassan under pridefirandet vid Tiergarten. Tyska medier rapporterar att den huvudmisstänkte, 21-åriga Abdul Ballout, en tysk medborgare, tidigare har försökt ansluta sig till Islamiska staten (IS). Gärningsmannens motiv, fundamentalismen som låg som grund för attacken, är givetvis central. Att gärningsmannen kategoriserar sig själv som muslim är inte det.
Samma personer som skriker högst och fördömer attentatet är ofta de som också lägger störst vikt vid gärningspersonens etnicitet och religiösa tillhörighet. Det är också de som motsätter sig priderörelsen, transpersoners rätt att existera öppet och dragqueens som läser sagor på bibliotek.
De tar varje tillfälle i akt att sprida misstänksamhet och hat mot muslimer – men tro inte att deras engagemang handlar om kampen för den queera befolkningens rättigheter eller säkerhet. Att använda hbtqi-personers utsatthet som ett argument mot en annan minoritets rätt att existera är inte solidaritet, utan den fegaste formen av opportunism.
Att en tragedi som drabbar en minoritet blir något som ytterhögern och dess sympatisörer använder för att stärka sin egen agenda visar hur djupt islamofobin har etsat sig fast i Europa och andra delar av världen. Jag hade önskat att denna tragedi, i stället för att kapas av högern, fick lämna utrymme för världens queera befolkning att sörja – och framför allt att mobilisera och fortsätta vår kamp, utan att ställa utsatta grupper mot varandra.
Detta är inte ett försvar för religiös fundamentalism, utan en sorg för att ilskan som kunde riktats mot gärningsmannens handlingar, måste ledas om mot dem som fördömer honom av fel anledning. Att gärningsmannens ideologiska motiv är centralt råder det inga tvivel om. Däremot säger hans religion eller ursprung ingenting om de miljontals människor som råkar dela dem.
Den som verkligen vill hedra offren gör det inte genom att misstänkliggöra världens muslimska befolkning. Det gör man genom att stå upp mot den fundamentalism som motiverar våldet, försvara hbtqi-personers rätt att leva öppet och vägra låta hat mot en minoritet bli ett svepskäl för att angripa en annan. Solidaritet förlorar sitt värde i samma ögonblick som den blir selektiv.