Hon efterlämnar döttrarna Eja Lena, Åsa och Anna med familjer.
Britt växte upp i Malmö som dotter till arkitekten Gustav Winberg. När hon 1954 själv tog sin arkitektexamen på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm gjorde hon det som en av fyra kvinnor. Sin yrkesbana startade hon i USA på Walter Gropius arkitektkontor.
När hon efter ett par år återvände till Sverige hade fadern fått i uppdrag att rita en villa för fru Märta Flodin i Stureby, Stockholm. Detta överlät han med stort förtroende till Britt, som han menade var väl lämpad för detta efter sina erfarenheter i USA. Det var med rättmätig stolthet som Britt berättade om denna karaktärsfulla 50-talsvilla, som idag enligt Stadsmuseets bedömning har ett särskilt kulturhistoriskt värde.
Britt kom därefter att arbeta en tid på stadsbyggnadskontoret i Lund. Men hennes största gärning var att under ledning av professor Karin Boalt bygga upp undervisningen och forskningen vid institutionen för byggnadsfunktionslära på arkitektskolan i Lund. Vardagens bebyggelsemiljöer och människan stod i centrum där allt ifrån bostäder till tvättstugor och trapphus samt alternativa boendeformer såsom kollektivhus behandlades. Utvecklandet av den så kallade trapphustvättstugan var en av Britts forskningsinsatser och dokumentationen av livet i kollektivhuset Stolplyckan i Linköping en annan. Britt blev institutionen trogen fram till sin pensionering.
Arkitektyrket var ett skrå som låg Britt varmt om hjärtat och att det även gick i arv till dotter och dotterdotter var hon mycket glad över. Sin man, framlidne arkitekt Thorvald Pedersen, ”Peder”, träffade Britt redan på arkitektutbildningen. Med Peder bosatte hon sig i en villa i Malmö, där också de tre döttrarna växte upp. När döttrarna flugit ut flyttade Britt och Peder till en lägenhet i centrala Lund, som de formade till ett vackert, trivsamt och gästfritt hem. Detta boende kunde Britt inte nog lovorda, särskilt när hon under senare år drabbades av nedsatt syn och, som hon uttryckte det, skraltiga ben som begränsade hennes rörelsefrihet.
Vi lärde känna Britt som kollegor vid institutionen för byggnadsfunktionslära på arkitektskolan. Britt var en mycket vänsäll person som med optimism, humor och klokskap skapade en fin och generös stämning i sin omgivning. Vardagliga tokigheter såg hon på med humor som vi alla kunde skratta åt. Så sent som för ett par år sedan kom Britt glatt gående med sin rullator till restaurangen på Skissernas museum, där vi återkommande träffades över en lunch. Esteten Britt uppskattade att mötas där eftersom det är ett så vackert rum. På senare tid förde vi i stället samtalen över en fika i Britts trevliga hem.
Nu säger vi som Ronjas pappa vid Skalle-Pers
död. Du fattas oss!
Elisabeth Dalholm Hornyánszky
Birgitta Rydberg Mitchell
Eva Öresjö