Kan Powerpoint leda oss bort från dejtningsapparnas ytlighet? DN:s Maria Müllern-Aspegren gör sitt bästa för att sälja sin vän till högstbjudande på The Dating Pitch Club.
I en lokal i de mindre älskade östra delarna av Malmös hamn sitter ett gäng främlingar framför en scen. Där står organisatören, Angela Ahola, doktor i psykologi och författare, och beskriver kvällens event som en återgång till det ”gamla sättet att träffa någon”. Det stämmer ganska väl, för jag ska nämligen försöka sälja in min vän på auktion. Vi är på The Dating Pitch Club, en Powerpoint-kväll som har Malmö som första stopp på sommarens Sverigeturné.
För ett halvår sedan började jag få upp klipp på Tiktok från Londonbarer där koncept som ”Date My Mate” och ”PowerPoint Dating” fyllde lokaler. Premissen är enkel: du presenterar en vän som potentiell dejt inför ett rum fullt av singlar, som i sin tur har vänner som gör samma sak. Nu har trenden korsat havet och målats upp som ett alternativ för alla svajptrötta svenskar i såväl Morgonstudion som TV4. Enligt Angela Ahola själv är intresset för kvällarna mycket stort, och så sent som förra månaden rapporterade Sydsvenskan om en liknande kväll i Malmö som ”helt fullsatt”.
Väl inne på kvällens event är det emellertid allt annat än utsålt. Lokalen är stor och även om vi faktiskt är över hundra personer på plats känns den mest tom. Det konstaterar Angela själv i en introduktion som snabbt drar ut på tiden. Hon hinner pitcha sitt eget varumärke, sälja in en samarbetspartners bok och upprepade gånger uppmana oss att köpa drinken ”med det underbara namnet” Sex on the beach i baren.
Man börjar misstänka att hon får provision per såld enhet. Både manus och bildspel känns hämtade direkt från Chat GPT och stämningen påminner om ett uppstartsmöte för ett multi level marketing-produkt.
Kvällen är uppdelad i två block med fem pitchar vardera. Jag är sist ut. Men trots det till synes strikta schemat balanserar allt på gränsen till kollaps. En pitch varar knappt en minut och en deltagare bryr sig inte ens om att starta sin Powerpoint. Flera presentationer saknar kontaktuppgifter till den som pitchas. Om de finns är det ofta qr-koder till Instagramkonton, så små att intresserade måste gå fram till scenen för att skanna dem, i en högst offentlig och lätt förnedrande process.
Många av dem som pitchar och blir pitchade verkar vara trevliga människor som förtjänar betydligt bättre än denna märkliga kväll. Angela insisterar på att trycket för att få pitcha är högt men det känns som att kvalitetssäkringen har varit obefintlig.
Att detta skulle vara ett sätt att komma bort från dejtningsapparnas ytlighet köper jag inte. Kvällens vanligaste adjektiv är ”snäll”. En deltagare beskriver sin kompis drömman som en ”rolig kille som gillar kaffe”. Personbeskrivningarna känns direktkopierade från Linkedin, ett intryck som förstärks av organisatörens konstanta fotograferande och de återkommande uppmaningarna att våga ”connecta” med minst tre nya personer under kvällen.
När det till slut blir min tur att gå upp på scenen har jag sedan länge insett att jag kommer bomba och förlikat mig med faktumet. Jag är 20 år yngre än genomsnittsgästen och min presentation är en tiondel så lång som de andras. Under de dryga tre minuterna jag sammanfattar min väns kvaliteter för män som i teorin hade kunnat vara min pappas kompisar känner jag mig mest som en hallick och undanber mig snabbt följdfrågor. Till ingens förvåning vinner jag inte priset för kvällens bästa presentation (vinnaren fick Angelas samarbetspartners bok).
Kanske är problemet den överdimensionerade lokalen, avsaknaden av bakgrundsmusik eller den genomgående kollegiala stämningen. Någonting är i alla fall fel när ett singelevent är utformat så att spontanitet och lättsamhet strukturellt motarbetas. Eller så är det bara jag som är bitter över mitt eget misslyckande – i skrivande stund har min vän inte fått ett enda sms. Det är bara att be om ursäkt och hänvisa henne åter till Tinder.