Ebba Årsjö är strålande glad.
Hon har precis börjat på skidgymnasiet i Östersund, och tänker knappt på muskelnedsättningen i benet längre.
Benet som genom barndomen tvingat henne till mängder av sjukhusbesök och speciallösningar i vardagen.
Nu ska hon leva det där livet hon alltid längtat efter. Med kompisar, fester, skidåkning – och kärleken.
Men när alpinstjärnan ska berätta om sitt andra och tredje år på skidgymnasiet, då förändras plötsligt tonen.
– Jag hatade benet. Jag hade allt och alla. Främst mig själv. Det gjorde så ont. Varje steg jag tog kändes som att jag satt fast i kvicksand, säger Ebba Årsjö i ”Sommar i P1”.
När Årsjö inte var i skolan eller tränade satt hon hemma för sig själv.
– När det mörka rummet var som mörkast såg jag ingen anledning till att jag skulle vara kvar på den här jorden, säger hon.
”Jag blev bekväm i bitterheten”
Det som utlöste skidåkarens depression var ett uppbrott.
– När det tog slut med den här killen förlorade jag samtidigt en hel del vänner. Motgångarna gjorde att jag tappade matlusten, säger hon.
– För första gången hade jag släppt in någon utanför familjen. Jag hade gått runt barbent och vågat blotta min ömmaste punkt. När det rycktes från mig var det som att någon tömt mig på allt jag hade och kvar var bara ett skal.
Årsjö tog sig igenom den svåra tiden med framtvingade leenden, som sved inombords.
– Jag kämpade. Men jag skämdes också.
– På något sätt var det som att jag inte ville bli bättre. Sorgen hade gått över i bitterhet. Förbannade jävla ben. Jag blev bekväm i bitterheten. Och det är väl så det är när man är riktigt sjuk, har jag hört, säger Ebba Årsjö i sitt sommarprogram, som sänds i P1 på måndagen och finns på SR Play.
”Min glöd hade tänts igen”
Men det kom en vändning. Satsningen på paraskidåkningen.
– Jag hade skämtat med en vän om att jag skulle kunna köra sånt där Paralympics eller vad det heter.
Årsjös pappa började undersöka om hon kunde tävla i paraklassen med den muskelnedsättning som hon drabbats av i benet, på grund av Klippel-Trenaunays syndrom.
– Någonstans börjar en liten logisk anledning till att stanna kvar på den här jorden lite till uppenbaras, säger Ebba Årsjö.
Satsningen hjälpte inte bara Årsjö att leta sig ut från det där mörka rummet. 25-åringen har hittills samlat ihop åtta VM-medaljer och fem guld i Paralympics.
– Min glöd hade tänts igen. En längtan efter upprättelse, och förståelse från andra. Och att på något sätt få försonas med mig själv.
Mår du dåligt? Hit kan du vända dig
Är du närstående: Ta alltid självmordstankar eller planer på allvar. Bevara lugnet, men vidta åtgärder.
Prata och våga lyssna. Uttryck din oro och ställ frågor. Ge konkreta exempel på varför du tror att det finns en självmordsrisk. Visa empati och döm aldrig. Men vidhåll att alla har ett eget ansvar för sina handlingar.
En självmordsnära person behöver träffa någon från psykiatrin på en gång. Ring 112 eller åk till en akutmottagning. Om möjligt – lämna inte personen ensam.
Självmord är ofta impulshandlingar. Självmordsnära människor är ofta ambivalenta in i det sista. Det går att påverka dem. Betona att det går att få hjälp och att saker och ting kommer att bli bättre.
Ring alltid 112 om läget är akut.
BRIS vuxentelefon: 077-150 50 50.
BRIS – Barnens hjälptelefon Tel: 116 111.
www.bris.se
Självmordslinjen: 90 101, chatt.mind.se.
Jourhavande präst: Nås via 112.
Föräldratelefon: 020-85 20 00.
Jourhavande kompis: 020-22 24 44.
Spes (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd): spes.nu.
Telefonjouren: 020-18 18 00.
Jourhavande medmänniska: 08 – 702 16 80
Källor: mind.se och www.spesistockholm.se