Zero parades: for dead spies
Betyg: 3
SPEL. THRILLER. Utvecklare: ZA/UM. Spelas på: PC.
Åldersrekommendation: 16 år.
Oscar Westerholm är medarbetare på kultursidan.
Hotellrummet är stökigt: disk i slasken, matkartonger på köksbordet, kläder över fåtöljens ryggstöd – och en man som ligger utslagen med rumpan i vädret mitt på det dammiga golvet. Den starka eftermiddagssolen gassar in genom den smutsiga rutan. Spionen Hershel Wilk har skickats till det lilla östeuropeiska hamnläget Portofiro för att assistera sin kollega i ett känsligt diplomatiskt uppdrag. Men nu ligger han så att säga där, knockad av något avancerat ljudvapen som en förmodad främmande makt i lönndom smugit in i hans hörselkåpor. Hershel – som går under kodnamnet CASCADE – tvingas på egen hand infiltrera ett kriminellt nätverk och ett transnationellt bankväsende för att, med spionyrkets alla medel, komma till botten med vem som har förklarat krig mot den kommunistiska underrättelsetjänsten Operant Bureau.
Spännande! Det är bara det att den här inledningen är bekant från någonstans.
För någon som har följt konflikterna kring det hyllade estländska rollspelet ”Disco elysium” (2019) är det så gott som omöjligt att inte få motsägelsefulla känslor när man sätter sig med uppföljaren ”Zero parades: for dead spies”, utvecklat av samma studio fast med ett utbytt konstnärligt team.
Känslorna blir inte mindre komplicerade av att ”Zero parades” – trots bedyranden från högsta ort om att man har ”hittat på sin egen grej” – skamlöst har lyft allt från berättartekniska grepp och konststil till humor och politiska infallsvinklar från den framgångsrika föregångaren. Till och med den klassiska inledningen är knyckt; i ”Disco elysium” vaknar man som bekant upp bakis med en minneslucka av guds nåde i ett stökigt hotellrum. Den största skillnaden är att man den här gången spelar en förvirrad spion i stället för en förvirrad snut.
Men spel bygger ju ofta på spel. Det kryllar av ”Assassin’s creed” och ”Call of duty” därute.
Det finns dock en viktig skillnad. I det här fallet rör det sig nämligen om misstänkt stöld och bedrägeri.
Stora delar av det tongivande kreativa gänget bakom ”Disco elysium”, inte minst regissören och studiogrundaren Robert Kurvitz samt konstnären Aleksander Rostov, fick 2021 av oklara skäl lämna studion. Dunklet skingras föga av att den intensiva ryktesspridningen på sociala medier om toxisk arbetsplatskultur och bolagsfiffel. I skrivande stund håller skuldfrågan på att redas ut i estländsk domstol i flera parallella stämningsprocesser.
Ironiskt nog låter detta som något ur ”Zero parades”.
Säga vad man vill om den trassliga tillkomsten – ”Zero parades” är ibland lika sanslöst vackert som det är kaotiskt. Spelet går till stor del ut på att reda ut sin jobbiga belägenhet genom att prata med folk, dialogerna är roliga och varierande nog för att hålla intresset vid liv. Det finns såklart något osannolikt över att varenda kotte i spelet, uteliggaren såväl som telefonsexmissbrukaren och den paranoida tandläkaren, är lika verbalt högfunktionella som en humaniora-doktorand. Men så länge dialogen flyter på – vilket den också för det mesta gör – är detta knappast något att haka upp sig vid; realistisk dialog är ett konstnärligt val, inte ett imperativ.
”Zero parades” är ytterligare ett exempel på att den som påstår att gaming missgynnar läsning är ett pucko. Spelets intrikata manus – med stoff från John Le Carré, Thomas Pynchon och Philip K Dick – sägs innehålla fler ord än alla ”Sagan om ringen”-böckerna sammantagna. Färgerna på konsten är matta, urtvättade, och föremålens linjer är spetsiga men spretiga; karaktärsmodellerna ser ut som grova skisser av Lucian Freud eller Egon Schiele. Den stämningsmättade musiken är som ett dunkande moll-dån i bakgrunden.
Allt detta hade varit mycket originellt om det inte vore för ”Disco elysium”, som med rätta hålls som ett av tidernas bästa spel. ”Zero parades” är med det i åtanke på sin höjd bra, ibland utmärkt. Återstår nu att se om det är lånat eller stulet.