Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
När både Socialdemokraterna och Liberalerna går till val på att stänga konfessionella friskolor är det svårt att undgå känslan att en av Sveriges minsta skolsektorer har blivit en av valrörelsens största symbolfrågor. I stora delar av Europa är konfessionella skolor en självklar del av det offentliga utbildningssystemet. Här i Sverige, däremot, utgör de en marginell sektor – och ändå är det just dessa skolor som ska förbjudas.
I svensk lagstiftning finns det inga ”religiösa skolor”. Det finns endast ”skolor med konfessionell inriktning”, där undervisningen alltid är icke‑konfessionell och där frivilliga konfessionella inslag får förekomma utanför lektionstid. Av dessa skolor är 50 av 53 grundskolor och samtliga gymnasieskolor kristna; två är judiska och en muslimsk. När S och L talar om att stänga ”religiösa friskolor” är det därför främst kristna skolor som avses. Proportionaliteten i utspelet är svår att förstå: en liten, välfungerande sektor framställs närmast som ett systemhot.
Det är också svårt att se sakliga skäl för ett generellt förbud. När muslimska skolor stängts har det skett efter dokumenterade brister, ofta efter Säpo:s rekommendationer. Systemet fungerar. Skolinspektionen har redan alla verktyg som behövs för att stänga skolor som inte följer lagen. Att rikta ett generellt förbud mot kristna skolor är därför inte en kvalitetsåtgärd – det är ett ideologiskt ställningstagande.
Det blev tydligt i Almedalen när ärkebiskop Martin Modéus på ett seminarium formulerade något som sällan kommer fram i svensk skoldebatt: den sekulära skolan är allt annat än neutral. Den har redan i dag en dominerande livsåskådning. Med teologiska analysverktyg beskrev ärkebiskopen dess ”gudsbild” som ateistisk, dess människosyn som individualistisk och dess meningsbärande strukturer som konsumtion och prestation. Skulden hanteras genom att förlåta sig själv och efter döden händer ingenting.
Man behöver inte dela ärkebiskopens teologiska språkbruk för att se poängen med vad han beskrev som den sekulära statsreligionen. Den sekulära skolan är inte ett värdeneutralt tomrum. Den är ett normativt projekt. Den har en idé om människan, en moral och en livstolkning – precis som alla andra idébyggen. Skillnaden är att den ofta presenteras som neutral. Att många förment sekulära skolor dessutom genomgår allehanda certifieringar i syfte att förändra språkbruk, anpassa sig till minoriteter och i förekommande fall även bli normkritiska förstärker intrycket av ideologisk styrning.
I själva verket präglas förbudsivern av en populistisk retorik. När Socialdemokraterna nyligen föreslog att även konfessionella förskolor skulle förbjudas målade man upp en bild av verksamheter genomsyrade av islamistisk extremism. Men att några få förskolor missköter sitt uppdrag är inte ett argument mot alla konfessionella förskolor – lika lite som brister i kommunala skolor är ett argument för att avskaffa den offentliga skolan.
Ändå är det just denna logik som präglar debatten. Tror Socialdemokraterna på allvar att de omkring hundra förskolor som drivs av Svenska kyrkan, där partiet själv är den största nomineringsgruppen, är extremistiska miljöer där barn utsätts för otillbörlig påverkan?
Det är också värt att notera att intoleransen mot kristna elever i det offentliga skolväsendet ökar. Forum för levande historias studie Unga tycker om andra visar att kristna elever, vid sidan om judiska elever, utsätts för hot, slag och trakasserier oftare än både muslimska och icke‑religiösa elever. Det är svårt att hävda att den sekulära skolan alltid erbjuder den tolerans som konfessionella skolor påstås sakna.
Samtidigt visar en ny rapport från tankesmedjan Claphaminstitutet, baserad på bland annat Skolverkets egna siffror, att kristna skolor inte är segregerande. De är ofta mer blandade än kommunala skolor, med minst tre religioner representerade på tre av fyra skolor. På omkring 75 procent av skolorna finns elever med både muslimsk tro och icke‑religiös livssyn. Det är svårt att förena dessa fakta med påståendet att kristna skolor generellt skulle vara slutna enklaver.
Det verkliga testet för ett öppet samhälle är om det tolererar olikhet.
I en tid då integrationsfrågan är central borde man notera att kristna skolor ofta fungerar som sociala broar. De är små, lokalt förankrade och präglas av en värdegrund som betonar ansvar, respekt och gemenskap. Det är inte någon slump att många av dem har en hög andel elever med utländsk bakgrund. Föräldrar väljer dem inte för att undvika mångfald, utan för att de erbjuder en trygg miljö där olikhet inte är ett problem.
Det är här den principiella frågan måste ställas: vad är det egentligen som S och L vill förbjuda? Är det konfessionella inslag – som redan är frivilliga? Är det den kristna tron – som redan befinner sig i minoritet? Eller är det idén att föräldrar ska få välja en skola som speglar deras övertygelse?
Oavsett vilket är förbudsivern svår att förstå. Om den offentliga skolan redan bär en tydlig livsåskådning – så som Martin Modéus beskrev den – är det märkligt att just de skolor som öppet redovisar sin värdegrund ska förbjudas. Det verkliga testet för ett öppet samhälle är om det tolererar olikhet. När konfessionella skolor framställs som ett hot är det därför inte deras verksamhet som avslöjas, utan den sekulära normens anspråk på ensamrätt.