Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
I min garderob finns tjugofyra klänningar. Jag har räknat. Det är de tjugofyra klänningar som överlevt alla impulsiva inköp och lika drastiska utgallringar och som nu trängs på udda galgar i väntan på sin stora stund. Sammanlagt i livet måste jag – det är rätt svindlande att tänka på – dock ha ägt många hundra klänningar, varenda en en ättling i rakt nedstigande led till Askungens magiska balkreation.
Alla klänningar är i själva verket magiska plagg. Inte i verkligheten så klart, men i fantasin. En klänning är inte bara ett stycke tyg som värmer och skyler. Med klänningen följer en idé. Rätt klänning i rätt ögonblick har förmågan att förvandla sin ägare till något nytt. Nej förresten; det är fel. Klänningen förvandlar en inte till något annat än man redan är. Den förvandlar en till ens egentliga jag. Och detta sanna jag är givetvis inte den trötta vardagslarv man i allmänhet känner sig som, utan den bländande fjäril som alltid tryckt på under skalet. Det är larvens fullbordan, dess bevingade imago.