”Dödfött från tryckpressen.” Författaren och filosofen David Hume skrädde inte med orden när han beskrev mottagandet av ”En avhandling om den mänskliga naturen” (1739). Pladask gick det. Ändå var boken banbrytande i sitt försök att besvara en till synes enkel fråga. När vet vi egentligen att en sak orsakar en annan? Det är värt att fundera över, särskilt i valtider.
Hume beskrev problemet med hjälp av biljard. Stötbollen träffar det röda klotet; bollen börjar rulla. Men vad är ”orsaken”? Enligt Hume ser vi bara två händelser i följd. Upprepas mönstret tillräckligt ofta blir förväntan till visshet, men orsaken – de fysikaliska lagar som får en rörelse att föda en annan – förblir osynlig. På sätt och vis var det människans benägenhet att förenkla som Hume kritiserade, hur snabbt vi går från undran till vetskap.
Mönstret känns igen. Om mindre än två månader är det val och vi vet vad som väntar. Tidörpartierna tar åt sig äran för det som går rätt och skyller motgångarna på omvärlden. Oppositionen gör precis tvärtom. Båda lyder valrörelsens logik: varje förändring är ett resultat av de gångna årens politik.
Ändå vet vi att det sällan stämmer.
Ett bokslut över Tidötiden gör det tydligt. Regeringen beskriver ofta den fallande inflationen som sin förtjänst, oppositionen lyfter fram arbetslösheten. ”Det är ett resultat av en misslyckad ekonomisk politik”, för att citera den ekonomisk-politiske talespersonen Mikael Damberg (S).
Trots att alla vet att Sverige inte är en ö. Vi är en liten, öppen ekonomi som påverkas av allt från tysk efterfrågan och amerikanska räntor till konkurrensen från Kina och krig som driver upp energipriserna. Likaså envisas politikerna med att prata som om A orsakar B, på område efter område.
Ta kriminaliteten. Det dödliga våldet minskar kraftigt i Sverige – och stora delar av västvärlden. Brottsligheten brukar följa breda trender. Från mitten av 1960-talet steg mord- och våldsbrottsligheten i USA och resten av västvärlden under nästan tre decennier. På 1990-talet vände kurvan tvärt. Mordtalen halverades i Amerika. Kriminologerna talar om ett stup i statistiken, om ”The Great Crime Decline”.
Samma sak sker faktiskt igen. Under pandemiåret 2020 sköt mordtalen åter i höjden i USA – för att sedan falla med drygt 11 procent under 2023 och ytterligare 14 procent under 2024. Mönstret återfinns på många håll i Europa. Finland är ett exempel. År 2020 hade landet ett av Europas högsta mordtal, tre år senare hade antalet minskat med över en tredjedel.
Och Sverige, ett annat? Kanske. Minskningen av skottlossningar i Sverige följer i alla fall ett bredare västligt mönster. Regeringens reformer har nog bidragit. Men ”orsakat”? Svårt att säga. Skjutningar är ett bra exempel. Enligt Brå kan skjutningar utvecklas till hämndspiraler, där ett enda skott utlöser en rad skjutningar som pågår i månader. Ibland i åratal. Om spiralen bryts tidigt – genom gripanden eller genom att färre dras in i kriminalitet – borde därför nedgången bli betydligt större.
Det finns många skäl till att politiker förenklar. De vill väva ihop en berättelse som övertygar, särskilt i valtider. Att allt numer ska få plats i korta klipp gör inte saken bättre. Mediebevakningen spelar förstås också in. När politiska kommentatorer gör varje fråga till ett persondrama om intriger och dolkhugg på partikanslierna förpassas de strukturella orsakerna till kulisserna.
Förenklingarna är samtidigt märkliga. De flesta väljare förstår trots allt att Rosenbad inte är allsmäktigt, att politik faktiskt är rätt komplext.
Kanske handlar det om en vana. Vanligtvis förstår vi världen genom att plocka isär den, likt urmakaren som tar isär ett mekaniskt ur för att se hur varje kugghjul bidrar till helheten. Inom komplexitetsteorin, som studerar hur komplexa system fungerar, brukar detta sätt att tänka kallas reduktionism. Man förenklar för att förtydliga.
Problemet är att samhället inte går att skruva isär. Forskare talar ibland om “tama” och “elaka” problem: de förra kan avgränsas och lösas, medan varje försök att lösa de senare samtidigt förändrar dem. Den politiska berättelsen är fylld av tama problem och enkla orsakssamband, men samhället? Det kännetecknas av elakartade problem där polisen slår sönder kriminella nätverk vilket skapar ett maktvakuum som snabbt fylls upp av andra aktörer.
Ett demokratiskt dilemma uppstår: vi vill belöna den som har styrt väl och avsätta den som har misslyckats, gynna skicklighet, inte slump. Det blir inte lättare av en mediebevakning som i bästa fall förenklar och i värsta fall fördummar, eller av politikens egen logik, som lever på enkla orsakssamband.
Statsvetare är ganska överens om att den rationella väljaren är något av en myt, och det är inget fel i det. Känslor och värderingar har en viktig roll att spela när vi röstar. Men det är betydligt mer givande att vända på myntet. Hur ska den som vill rösta rationellt bära sig åt? Uppgiften är svår, men inte hopplös. Några enkla tumregler hjälper.
Man kan börja med omvärlden: fråga inte bara om Sverige går bättre eller sämre utan om utvecklingen skiljer sig från jämförbara länder. Faller inflationen eller minskar skjutningarna i stora delar av Europa, då är Rosenbad knappast hela förklaringen. Att dra ut tidslinjen är också bra. Fyra år är kort tid. Åtta rödgröna år säger mer och Socialdemokraternas långa maktinnehav under efterkrigstiden än mer. Ju längre perspektiv, desto lättare att skilja politik från tillfälliga svängningar och omvärldsfaktorer.
Till sist, bedöm besluten utifrån vad som var känt när de fattades. Sveriges långvariga alliansfrihet och beslutet att avveckla delar av försvaret efter kalla kriget framstår i efterhand som naivt. Men efterklokhet är en dålig måttstock. Frågan är vad som gick att veta just där och då.
Kanske är den rationelle väljaren ett önsketänkande. Men Humes tvivel på vår förmåga att urskilja verkliga orsakssamband gäller också i valbåset: att två saker följer på varandra betyder inte att den ena har orsakat den andra. Om inte politikerna gör den åtskillnaden, bör åtminstone väljarna försöka.