Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Under ett panelsamtal i Almedalen fick Danske Banks chefsekonom frågan: ”Om AI gör en jurist eller en analytiker dubbelt så produktiv – skulle vi få dubbelt så mycket tillväxt eller hälften så många anställda?” Frågan om huruvida AI kommer ta våra jobb har hittills dominerat samtalet om teknikutvecklingen. Oron är förståelig, inte minst bland de unga som nu tar examen och riskerar att upptäcka att det inte finns några instegsjobb.
Men fixeringen vid automatiseringen av arbete har överskuggat en annan trend i arbetslivet som uppkommit i sviterna av AI: automatiseringen av styrning.
För vad händer egentligen när det inte är din anställning AI tar – utan rollen som din chef? Det är ett fenomen vars risker inte är hypotetiska utan i allra högsta grad kännbara för en växande skara. För gapet som öppnat upp sig är inte det mellan arbetare och arbetslös, lönsam och överflödig. Det är mellan de som använder AI som verktyg och de som övervakas och straffas av den.
Tidigare i år lanserade Burger King i USA ”Patty”, en AI-assistent vars harmlösa namn anspelar på smeknamnet för Patricia men passande nog också på en köttfärsbiff. Systemet drivs av Open AI och kommunicerar med de anställda via ett headset ungefär som Siri. Automatiskt registrerar det alltifrån vilka ingredienser som finns i lager till dagliga försäljningsdata.
I en intervju säger företagets Chief Digital Officer, Thibault Roux, att man exempelvis kan fråga Patty: ”Hej, påminn mig – innehåller den nya Maple Bourbon Barbecue-burgaren krispiga jalapeños?”
“Hon” kan också varna när man inte lever upp till företagets service-policy. Bland annat ”lyssnar” Patty efter om de anställda säger ”Tack”, ”Varsågod” och ”Välkommen till Burger King” vid varje kundinteraktion. Denna data sammanställs för att ta fram ett vänlighetsindex (friendliness score) över alla Burger King-restauranger i landet. Roux förnekar dock att det skulle handla om att övervaka de anställda och mäta deras produktivitet, syftet är att ”coacha”. Men det har, såklart, inte hindrat anställda från att känna starkt obehag.
Att den amerikanska arbetsmarknaden har drag av vilda västern är sedan gammalt. Men utvecklingen märks också av i Sverige.
Nyligen larmade skyddsombuden på ICA:s lager i Brunna utanför Stockholm om att AI-övervakningen där leder till stress och prestationshets, något Handelsnytt rapporterat om. Aktiv arbetstid och pauser loggas minutiöst, den som inte når upp till de individuella måltalen blir uppringd av chefen och kan få OB-tillägget indraget. Vid arbetsdagens slut gråter flera av de anställda. I ett mejl till Mitt i Stockholm manar dock logistikdirektören Emma Lindström till lugn: ICA är trygga med att man ”följer lagens krav och främjar både produktivitet och medarbetarnas välmående”.
Även inom kundtjänst är så kallad algoritmisk arbetsledning – användningen av digitala system för att automatisera chefsfunktioner – utbrett. Där finns system som analyserar hur många samtal man tar per timme, hur länge de varar och hur stora summor man säljer för. Men också som analyserar medarbetarnas tonfall för att avgöra hur trevligt man bemöter inringare.
Det stannar inte ens vid AI-baserad prestationsutvärdering och automatiserade instruktioner. Det finns också produkter på marknaden som påstås kunna läsa av arbetares känslor och kognitiva förmågor. Exempelvis genom smarta klockor som mäter stress, koncentration och trötthet via biomarkörer, eller glasögon och öronpluggar som via EEG mäter hjärnaktivitet i syfte att förutspå och påverka beteenden.
I högriskjobb inom gruvnäring, bygg och transport kan AI användas för att upptäcka och minska risken för olyckor. Men farhågorna kring om detta är det enda eller ens primära syftet hopar sig ju fler och mer avancerade system som införs. Risken för funktionsglidning hägrar.
Det är inte heller bara arbetaryrken som är i riskzonen. Sedan kontorsnissarna började jobba hemifrån i samband med pandemin har efterfrågan på så kallad ”bossware” fullkomligt exploderat. Det rör sig om mjukvara som arbetsgivaren installerar på tjänstemännens datorer och som tar automatiska skärmdumpar eller foton med jämna mellanrum, eller loggar tangentklick och musrörelser för att säkerställa att den anställde är ”aktiv”. Också vilka hemsidor man besöker och hur lång tid man tillbringar i olika program loggas.
Egentligen är fenomenet inte nytt. Matbud och taxichaufförer i den så kallade gigekonomin har under lång tid kontrollerats av algoritmdrivna plattformar. Här är disciplinen ofta ännu mer långtgående jämfört med i mer traditionella branscher: algoritmerna ser inte bara var du är eller hur produktiv du är, utan räknar också dynamiskt ut din lönenivå efter hur desperat du är efter uppdrag, och fattar automatiskt beslut om ”deaktivering” om du inte lever upp till plattformens strikta men otransparenta regler.
Dessutom har digital kontroll alltsedan 1980-talet varit en central del av managementstrategier inom lean production, kundtjänst och detaljhandel. Går man ännu längre tillbaka fanns stämpelklockor och andra verktyg för att hålla pli på arbetarklassen, något etnologen Daniel Bodén beskrivit i boken ”Från vällingklocka till minutjakt. Övervakning och styrning av arbetet från dagsverken till gigekonomi” (2023).
Jag undrar vad Michel Foucault hade sagt om samtiden, när rapporterna om högteknologisk kontroll duggar tätt. I ”Övervakning och straff” från 1975 använde han Jeremy Benthams Panoptikon för att förklara hur makt i moderniteten fungerar. I mönsterfängelset kan fångarna när som helst kan vara övervakade och därför internaliserar och anpassar de sig efter maktens blick. Poängen är att modern makt inte främst utövas genom uttryckliga förbud och fysiskt våld, utan en ständig möjlighet att bli observerad. Kontrollen är som mest verkningsfull när den inte uppfattas som tvång.
I dag ter sig liknelsen nästan överflödig. Det är inte längre en potentiell risk för att bli påkommen som gör att vi ”självmant” fogar oss – övervakningen är både verklig och långtgående. Varje avvikelse upptäcks av AI-systemen och åtföljs av algoritmiskt inprogrammerade disciplinåtgärder. Vad ska vi med normer, ”kunskap” och självreglering till när makten sitter på all data om oss?
Även om det finns historiska paralleller är skiftet i skala och karaktär på kontrollen i AI-eran tydlig. Algoritmerna och den data som systemen tränas på är många gånger mer avancerade än de kontrollverktyg arbetsgivare förr hade till sitt förfogande. En mänsklig chef skulle inte kunna drömma om en så exakt, detaljrik överblick som den AI-systemen ger. Kontrollen över arbetet är därför striktare samtidigt som integriteten och autonomin krymper.
Algoritmisk arbetsledning håller också på att gå från ett marginellt fenomen till att bli den nya normen i arbetslivet. Enligt en kartläggning av Europeiska kommissionens gemensamma forskningsenhet från i fjol uppskattas att 37 procent av arbetstagarna i EU får sin arbetstid mätt av digitala verktyg. Samtidigt utsätts sju procent av en kombination av fysisk övervakning och instruktioner via digitala system, och nio procent exponeras för aktivitetsloggning och databaserad utvärdering. Men vad är egentligen problemet med det? Har inte arbetsgivaren rätt att se till att de anställda gör vad de ska?
Dels finns det få belägg för att algoritmisk arbetsledning skulle förbättra arbetsresultaten. Vad det däremot finns indikationer på i studier är samband mellan algoritmisk arbetsledning och sämre villkor och välmående. Det är nog så illa. Men välmående på arbetsplatsen korrelerar även i sin tur med effektivitet i organisationer. I alla fall om man får tro Oxfordforskarna George Ward och Jan-Emmanuel De Neve. Det skulle tala för att överdriven övervakning och kontroll försämrar produktiviteten.
Vidare är det centralt att förstå utvecklingen i ljuset av att arbetet alltid har varit en arena för maktkamp och intressekonflikter. I fjol frågade sig Daniel Björk på denna sida (Under strecket 8/1 2025) ”Hur mycket effektivitet tål världen?” Man bör tillägga: hur mycket övervakning, kontroll och disciplin mäktar vi med?
Hittills har debatten om algoritmisk arbetsledning lyst med sin frånvaro. Undantaget är plattformsekonomin och budbilsbranschen, nu senast i höstas då Julia Lindbloms bok ”Den sista milen” (Bokförlaget Forum, 2025) uppmärksammades på kultursidorna. Men det finns tecken på att det nu håller på att ändras.
Motståndet från fackföreningarna växer. Transportarbetareförbundet, Handelsanställdas förbund och Unionen arbetar alla aktivt med frågan kring AI-övervakning. Även myndigheter börjar reagera: Integritetsskyddsmyndigheten konstaterade i juni i år att Securitas enligt GDPR saknat rättslig grund för att installera kameror i företagets bilar – även om man sagt att det varit av säkerhetsskäl.
Men motståndet kommer också från arbetarna själva. Ibland genom individuella strategier och snillrika uppfinningar. I takt med bossware-systemens intåg ökar även försäljningen av antibossware-produkter, till exempel ”mouse wigglers” som rör musplattan även när man är i tvättstugan eller ute och tar en kaffe. Enligt Elgigantens marknadsföring av en sådan mackapär kan den ”inte upptäckas av IT-avdelningen”.
Den fjärde industriella revolutionen har hittills inte gjort att robotarna tagit våra jobb. Däremot har skruvarna dragits åt kring takten, arbetssättet och handlingsutrymmet. Forskare varnar nu för att den nya digitala organiseringen av arbetet hotar såväl säkerhet och hälsa som grundläggande rättigheter.
Dessa frågor kommer att bli avgörande. Vem tjänar tekniken? Vilket arbetsliv vill vi ha? Och hade man själv accepterat att bli realtidsövervakad och detaljstyrd in absurdum?
Kanske får man helt enkelt lov att hoppas att Michel Foucault hade rätt – även när han skrev att: ”Där det finns makt, finns motstånd.”