Årstider är och förblir ett mycket vanligt tema i bilderböcker – och just nu råder det sedvanlig sommarfeber i utgivningen. Särskilt är det förlaget Rabén & Sjögren som kränger sommarskildringar med samma frenesi som min ettåring kastar gröt. Man kan inte förmoda annat än att sommarkänsla är vad – åtminstone de som köper böckerna – vill ha, eller, tja, skänka till någon unge.
”Där är det.” ”HAVET!” ”JAAAA!” inleder rutinerade Katarina Strömgård sin ”Lilla krabba” och de vuxna som vet, de vet att det är en rolig blinkning till poeten Göran Palm. Här håvar storasyster och lillebror krabbor i strandbrynet och konflikten i berättelsen handlar om att balansera mellan begäret att äga en annan organism, och djurets eget bästa.
Strömgårds färgstarka akvarellillustrationer står för mycket av förmedlingen av vad som händer. Ofta är det flera bildrutor på varje sida. I marknadsföringsmaterialet från förlaget berättar författaren att hon tänkt mer som en serietecknare än vad hon brukar. Det märks, men greppet är inte helt lyckat. Texten utgörs enbart av dialog, som är både är rätt krystad och alltför ofta en förutsägbar reaktion på de händelser bilderna visar. Det är uppenbart att barnen, i all vardaglighet, känner starka känslor. Men de smittar inte.
En annan strandbok är ”Simfågeln”, med text av uppmärksammade Kjersti Annesdatter Skomsvold, översatt från norska av Ellen Karlsson, och med bilder av hyllade Mari Kanstad Johnsen. Lilla fågelfiguren Ella har sommarlov vid havet. Hon är rädd för alla farliga vidunder som kan finnas under ytan, Ella vill upp i himlen. Men hennes mormor insisterar på att hon ska lära sig simma.
Det finns en starkt sinnlig känsla i gestaltningen, och ett poetiskt anslag, till exempel i uppradningarna av vad det är Ella tycker om med himlen, som: ”Den bleka månen som följer efter henne till skolan tidigt på morgonen”. De uttrycksfulla illustrationerna i vacker färgskala är ändå den allra största behållningen, de fångar verkligen det ljuvligt flyglika i att vistas i vatten; till sist blir Ella, sprudlande, en ”simfågel”.
Detta är alltså en bok om att övervinna rädslor. Det är en underbar känsla när sådant händer, men boken har också en lätt slagsida mot att vara sedelärande. Ella är rädd, men protesterna mot hennes kärleksfulla men också jobbigt uppfordrande och bestämda mormor är mycket milda, och mormodern får rätt i allt. Det är förbluffande enkelt för Ella att dyka ner i det hav som nyss innehöll sjömonster. Men det gör inte så mycket. Lyckan i att bli ett med vattnet kan göra vem som helst glad – och min egen åldersadekvata testpilot vill att vi läser den här boken igen.
För de allra minsta finns pekboken ”Havet”, med text av ständigt intressanta Sara Villius och bilder av konstnären och keramikern Henning Trollbäck. Den utspelar sig från morgonregn och frukostägg till dimman som rullar in på kvällen och regnet som återvänder. Däremellan en underbart stämningsfull dag på stranden. Den evinnerliga solkrämen benämns genialt bara ”klämma” här. Ett päron har små bett som gör mitt hjärta alldeles ömt, och ur färgskalan i dessa bilder stiger vågskvalp till öronen och tångdoft i näsan.
Men för min 16 månaders, som numera bryter sig loss från min famn med våld så fort han ser vatten för att springa och bada, är det svårt att koppla ihop bilden av ett par knubbiga barnfötter ur ett fiskperspektiv under ytan, med den här härliga grejen han upptäckt i sommar. Gladare är han då över katten som svansar runt på sidorna.
Det rimmar rimligt och ö-rimligt i poeten Martina Moliis-Mellbergs ”På min lilla ö”. Den har klatschiga, 60-talsflirtande illustrationer av Sanna Mander som är lätta att tycka om och pojken Elliot i huvudrollen får mig att tänka på Ylva Källströms grabb i klassikern ”Jag kan köra alla bilar”. ”På min lilla ö” kommer, till skillnad från de andra omnämnda sommarböckerna, ut på Schildts & Söderströms.
Elliot blir så överväldigad av sommarglädje att han börjar rimma. Han tar sig runt på ön med sin sura tonårssyster i släptåg och jammar loss utifrån det som finns där – och i hans fantasi. Det är kul och svänger. I bilderna finns mycket att titta på, och roliga dolda detaljer att upptäcka vid omläsning.
Den unge jagberättaren slänger sig förvisso med utmanande ord som ”allena”, ”proviant”, ”entourage”, men förtjänsten är att få uppleva en tramsigt musikalisk språkglädje som drar åt Hellsingskt nonsens. ”En somnambulant elefant bär galant en genant bekant ner för en brant”, läser jag, och min stora pojke skrattar ohämmat en lång stund åt blotta ljuden innan han kvidande får fram: Vad betyder det?
Ytterligare en sommarbok är Lena Sjöbergs ”En bok om sommaren”, vilken har en mycket idealiserad, utpräglat lantlig och genomsvensk estetik som påminner om något kvinnor som jag själv skulle kunna tapetsera köket med – en smått stiliserad flora med skolplanschvibbar.
”En bok om sommaren” blandar uppslag med fakta om djur och natur, av typen ”En riktigt pigg nyckelpiga kan flyga snabbare än en Epa-traktor” med gulliga verser: ”En liten humla låg och flöt / med tunga vingar, våta spröt”. Tankarna går till Lena Andersons med rätta älskade Maja-böcker och varje vetgirig unge som är svag för rim lär bli förtjust. Mitt sällskap i soffan skrattar högt åt att det finns något som heter så tokigt som ”makrillmoln” och vänder forskande blicken uppåt nästa gång vi går ut.
Kan man köpa sommarkänsla? Det verkar inte bättre.