DN Debatt. ”Arbetsmarknaden vet vad den vill – när ska politiken agera?”
DN DEBATT.
Arbetsmarknadspolitiken nu är på den nivå som försvarspolitiken var för tio år sedan: Utarmad efter långvarig nedrustning. Vad ska då göras? Vi ställde frågan och gav ett antal förslag till företrädare för både arbetsgivare och anställda. Faktum är att de är överens om överraskande mycket. Så vad väntar politiken på? skriver tre experter på arbetsmarknadsfrågor.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Skulle arbetsmarknaden fungera bättre om arbetsgivare och fackliga ledare formulerade en gemensam reformagenda?
Den frågan har vi ställt till Sveriges ledande arbetsmarknadsorganisationer – Svenskt Näringsliv, Sveriges Kommuner och Regioner, Arbetsgivarverket, Industriarbetsgivarna, Teknikföretagen, Almega, LO, TCO, Saco, Unionen, Metall och Kommunal samt till omställningsorganisationerna TRR och TSL.
Efter diskussioner med högsta ledningarna för dessa organisationer är vi beredda att säga ja. Det är parterna som bäst vet hur arbetsmarknaden fungerar, det är parterna som är bäst skickade att få till stånd rationella lösningar och det är de som genom samsyn och överenskommelser kan garantera att reformer blir bestående. Reformen 2022 av omställningsstudiestödet och lagen om anställningsskydd är goda exempel på detta.
Underlaget för våra diskussioner har varit Kompetens för Sverige, en rapport för Arena Idé. En rapport som vi arbetat fram på eget initiativ förra året. Vi har där belyst hur arbetsmarknadspolitiken under fyra mandatperioder blivit allt sämre på att klara den dubbla uppgiften – att rusta arbetslösa för de jobb som finns och hjälpa arbetsgivarna att tillsätta lediga platser.
Vi har beskrivit det som att arbetsmarknadspolitiken nu är på den nivå som försvarspolitiken var för tio år sedan: Utarmad, efter långvarig nedrustning. Den är nu den svaga länken i den ekonomiska tillväxtens värdekedja, kompetensförsörjningen för företag och verksamheter.
Vi har sammanfattat vår analys i fyra ”policyparadoxer”, det vill säga att det finns forskning och beprövad erfarenhet, men politiken bygger inte på sådan grund utan på partipolitiska föreställningar.
1. Den första policyparadoxen handlar om det mest grundläggande, att Arbetsförmedlingen ska betjäna både arbetssökande och arbetsgivare och att tidiga insatser för de arbetslösa tillsammans med ett aktivt arbete med lediga platser ska ha högsta prioritet. Så är det inte längre. Arbetsförmedlingen ska inte prioritera tidiga insatser – utan sena, ”efter 24 månader”. Upp- och nedvända världen!
2. Den andra är att staten har dragit ned insatserna för att rusta arbetslösa med ny kompetens, trots att det är just sådana insatser som behövs för att arbetsgivare ska vilja anställa.
3. Nästa policyparadox gäller insatser för personer med funktionsbegränsning. Också här har insatserna minskat och de som vill arbeta tvingas i stället att leva på försörjningsstöd, delvis som en följd av att inflationen har fått urholka lönebidragen. Riksrevisionen har på ett övertygande sätt dokumenterat detta haveri.
4. Den sista gäller statens styrning, som blivit allt mer detaljerad och centraliserad. Till förfång för samarbete på lokala arbetsmarknader mellan staten, kommunerna och parterna. Det blir gnissel i stället för synergi. Och beviljade anslag kan inte användas där de behövs, utan sänds tillbaka till Finansdepartementet.
Arbetsförmedlingens omorganisation i början på detta decennium har förstärkt denna utveckling genom att den inte längre finns i alla kommuner och att myndigheten är fokuserad på kontroll i stället för service.
I Kompetens för Sverige presenterade vi ett omfattande åtgärdsprogram, som vi nu diskuterat igenom med parterna. En kort-kort sammanfattning av vad som framkom vid diskussionerna med parterna låter så här:
● Gärna ett sysselsättningspolitiskt ramverk av det slag som finns för finanspolitiken och klimatpolitiken. Ett sådant ramverk kan bygga på de mål som gäller för Industriavtalet.
● Stor uppslutning kring förslaget att Arbetsförmedlingen ska prioritera tidiga insatser och stödja både arbetsgivare och arbetssökande.
● Stort intresse för flexiblare anslagskonstruktion – som gör det möjligt att klara betinget: kapacitet för att ge 100 000 arbetslösa kompetens för nya jobb.
● Full uppslutning för mer stöd till funktionsnedsatta.
● Alla instämmer i att lönegolvet för invandrare ska bestämmas i avtal.
● Stor samsyn om behovet av stöd för geografisk rörlighet.
● Stort intresse för lokala kompetenskontrakt mellan stat och kommun – men hur ska det gå till?
● Många har också beklagat att Arbetsförmedlingen försvunnit från många kommuner och bristande yrkesutbildning för arbetslösa.
● Reformerad a-kassa och frågan om incitament är egentligen den enda där det finns några mera påtagliga skillnader i uppfattning.
Vi är övertygade att det nu finns möjlighet till ett rejält nytänkande i arbetsmarknadspolitiken. Oavsett valutgången måste den regering som tillträder göra en stor omläggning av politiken. Nästa arbetsmarknadsminister gör klokt i att engagera parterna i arbetet med en gemensam reformagenda.