Pontus Dackmo
Börsjävel : Anteckningar från aktiemarknaden. Mondial.
David Wästerfors är professor i sociologi vid Lunds universitet.
Vi pensionssparar för mycket, menar ingenjörer i en debattartikel. Nej, menar finansbranschen. Det är rationellt att låta andra förvalta mer och mer av våra pengar.
Men inuti fondmarknaden, där våra pensionspengar förväntas genomgå sin förädling, vad händer där egentligen?
I den erfarne fondförvaltaren Pontus Dackmos bok ”Börsjävel” finner jag en befriande respektlös bild av finansmarknaden som inte direkt passar grundkursen i nationalekonomi.
Det finns ingen marknad, skriver Dackmo. Inte som vi tänker oss den. Det finns bara flöden.
Priset på en aktie är inte ett resultat av kollektiv intelligens eller en osynlig hand. Priset är inget annat än den senaste överenskommelsen mellan köpare och säljare. Det varar ofta bara några sekunder.
Det betyder att värdet aldrig är ”rätt” utan ett svajigt sammanträffande av oräkneliga beslut som fattas av aktörer som inte delar tidshorisont, incitament eller verklighetsuppfattning – och som sällan är särskilt insatta i bolagens fundamenta. Aktiehandlarens bedömningar är tolkningar av tolkningar av tolkningar.
Ett bolag kan göra ett ordentligt arbete – stärka sin konkurrenskraft, höja sina marginaler, sänka kostnaderna – och aktien rör sig knappt. Sedan hamnar den i en temakorg med klatschigt namn och vips far den iväg uppåt.
Flödena tar över, drivna av lite allt möjligt: statistik, faktoranalyser, flockbeteende.
Slump och skicklighet klär ut sig till varandra, skriver Dackmo. Även den mest trovärdiga investeringen bygger på förtrollande berättelser där linjen är tunn mellan sund vision och ormsalva. Ena stunden kan daytradern jäsa i självbelåtenhet, andra stunden förlora sig i panik. Om en aktie går ned och du sitter kvar i båten är det omöjligt att avgöra om du är duktig och disciplinerad eller lever i förnekelse.
Fondernas avgifter är dessutom så snårigt redovisade att det kan krävas en revisor för att räkna ut vad man faktiskt betalar. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att nationernas pensionssystem vilar på en myrstack av flimrande gissningar.
För amatörhandlaren tycks utvägen vara indexfonder. Genom att äga lite av allt följer de marknaden istället för att försöka slå den. Men även om indexfonder kan vara billiga, enkla och diversifierade blir den verkliga kostnaden det som händer i glappet gentemot de mer snabbfotade aktörerna. Indexfonderna har blivit så jättelika och zombieaktiga att andra kan göra klipp på att räkna ut hur de kommer att röra sig.
Dackmo menar att den som vill bygga aktieportföljer inte bör sträva efter att undvika fel utan försöka se till att felen inte spelar så stor roll. Det är för övrigt samma motto jag själv har i livet.
Dackmos bok är rapp och folkbildande, men det är ingen vidräkning eller attack. Han är alltför insyltad för att göra upp med sin bransch eller räkna på vilka som egentligen betalar dess inkomster. Han lyckas inte heller göra någon stor poäng av den forskning som tyder på att finanssektorn i sig aldrig lyckas bli mer effektiv – en ironi som framkommer i boken.
Ekonomen Thomas Philippon har nämligen räknat ut att kostnaden för branschens kärnuppgift — att flytta pengar från dem som sparar till dem som vill investera — har förblivit densamma i hundra år. Trots nya organisationsformer och blixtsnabb teknologi kostar pengaskyfflandet fortfarande omkring två procent av kapitalet per år.
Det är möjligt att vi andra har effektiviserat oss, men inuti samhällets stora roulettehjul är det fortfarande 1926.