Den 13 augusti 1961 kallas för taggtrådssöndagen – eftersom det var dagen då de östtyska myndigheterna stängde gränsen och började bygga Berlinmuren.
Men denna ”antifascistiska skyddsvall” var inte bara fysisk. Samma vår kom Konrad Wolfs film ”Professor Mamlock” – där en judisk läkare i Weimarrepubliken alltför sent vaknar upp inför nazisthotet.
Filmens bakgrund är en inblick i Konrad Wolfs familjehistoria, vilket ger en nyckel till hans position som östtysk regissör. Hur han, som i sin Förintelsefilm ”Stjärnan” (1959), kunde ta ut svängarna och överträda politiska gränser som kollegor svårligen hade kommit undan med.
Förlagan till ”Professor Mamlock” var en pjäs skriven 1933, strax efter nazisternas maktövertagande. Författaren var Konrad Wolfs far, diplomaten Friedrich Wolf (som var jude). Familjen Wolf var kommunister som flydde till Sovjetunionen när Hitler tog makten. Där gick Konrad i tyska skolor med den blivande DDR-eliten, tog värvning i Röda armén och var med vid befrielsen av Berlin 1945. Han var inte den ende i familjen som återvände. Konrads storebror hette Markus – och blev den fruktade säkerhetstjänsten Stasis andreman i 34 år.
Även kirurgen Mamlock hör till eliten, men en borgerlig sådan. Professorn är en stolt tysk som kämpade vid Verdun, han lyssnar på Beethoven och är övertygad om att Weimarrepubliken kommer att överleva den pågående krisen. Det enda som förklarar att professorn är judisk är berättarrösten, som med eftertryck lägger detta som en olycksbådande skugga över öppningsscenen på nyårsafton 1932 i den Mamlockska villan.
Filmen är innovativ, snudd på avantgardistisk i sitt berättarspråk. Något som syns redan under nyårsfestens kortklippning mellan professorns baluns – där kollegor av olika politisk åskådning tjafsar, dricker och dansar – och ett gatuslagsmål. Professorns son Rolf är nämligen en kommunistisk aktivist, något pappan ogillar. I inledningen omringas Rolf och hans kamrater av SA-män, och i en suggestiv, obehaglig montagesekvens kontrasteras festens dans mot de surrande navkapslarna på nazisternas bil. Champagnekorken flyger i samma båge som en SA-kniv hugger i en kommunist.
”Fascismen är en cancer”, förklarar Rolf när han konfronteras av pappan. Och det är lätt att se hur filmen handlar om hur cancern återigen, fast nu från det kapitalistiska väst, angriper en undfallande borgerlighet. Filmen inleds med en text och berättarröst som förklarar att när den utspelar sig har dödsläger och gaskammare ännu inte byggts. Men rösten går över i en varning till tittaren i nutid – att nästa folkmord redan kan vara på väg.
I enlighet med östtysk 1960-talskultur skiftade Konrad Wolf också perspektivet i faderns manus, så att filmen skulle tala till en yngre generation som bara hade upplevt Tredje riket som småbarn. Fram trädde juniora antifascisthjältar som Rolf Mamlock och hans kamrater. Professorn skildras som inaktiv medan de unga männen är i rörelse. De syns utomhus, agiterande mot nazister eller i fysiskt arbete. De uppoffrar sig, trots att det leder till flykt och död.
Det mest judiska i ”Professor Mamlock” är filmens relation till den Anne Frank-feber som uppslukade Östtyskland de här åren. ”Anne Franks dagbok” gavs ut i ständigt nya upplagor, teatrar satte uppe den över hela landet och det gjordes tv-serier. Flera skådespelare i ”Professor Mamlock” hade medverkat i dessa. Och manuset lyfte professorns tonårsdotter Ruth, annars en mindre biroll.
Reklammaterialet, en fiktiv dagbok skriven av Ruth, underströk paralleller mellan flickorna. När skådespelerskan Doris Abeßer intervjuades om rollen sa hon att den var ”särskilt rolig eftersom hon aldrig hade fått spela Anne Frank”. Och dåtidens filmkritiker, som fick direktiv av filmbolaget DEFA om vad de skulle publicera, satte rubriker i stil med ”Flickan med stjärnan”.
Men vad gjorde det med judarna, som filmen påstods handla om?
Ruths Anne Frank-oskuld hjälpte publiken att förfasa sig över filmens mardrömslika sekvenser om antisemitism. Scener som visar hur skicklig Wolf var som regissör, och hur levande han fångade känslan av att som jude uppleva det nazistiska maktövertagandet.
En scen där Ruth utsätts för antisemitism i skolan hör till filmens bästa. Den börjar i en gymnastiksal där en människoring böljar fram och tillbaka kring en person under högljudda ramsor om ”Juden raus”. Wolf korsklipper mellan ringen filmad utifrån, en extrem närbild på en visselpipa i en mun som om och om igen ljuder tills det blir desorienterande, och sen klipper han till ett point-of-view-perspektiv. Varpå vi inser att det är ”vi” som upplever utsattheten.
Snart springer vi nerför en trappa, ut över skolgården – som vi plötsligt ser ur helikopterperspektiv där ”Juden raus” står skrivet på marken. Vi springer och springer varpå kameran lyfter och visar oss som Ruth – där vi med en davidsstjärna klottrad på vår rygg springer hemåt i panik.
Inte ens då agerar pappa professorn.
I den ”dagbok” som lanserades med ”Professor Mamlock” skriver Ruth om tiden efter det att filmen är slut. ”Pappa är död”, skriver flickan. ”Vad ska det bli av oss?”.
Professorn vaknar heller inte upp inför hotet förrän det är för sent
Idag kan det tyckas självklart att tolka frågan som att Förintelsen var det som följde. Det som ”blev av oss”. Men givet sammanhanget, efterkrigstidens i Östtyskland och filmens båge av ånger och antifascism som förlösning, skulle publikens tankar gå till grundandet av DDR. Den tyska socialiststaten var uppfyllandet av filmens budskap om att kämpa mot fascismen – som då var synonym med Västtyskland.
Men vad gjorde det med judarna, som filmen påstods handla om?
I DDR-kulturen blev judar vad som i dagens dataspelsparlör kallas för NPC – Non-player characters. De var passiva, och kunde i dikotomin av tyska fascister i väst och antifascister i öst enbart få rollen av offer.
Professorn vaknar heller inte upp inför hotet förrän det är för sent. Han har inte bara undvikit att kämpa för egen del. Han har kritiserat andra som har gjort det. Det enda som återstår är självmordet. Och avslutningen visar att lika skicklig som Wolf var som regissör estetiskt, lika påverkad var han som kulturarbetare av den korrekta politiska linjen i DDR.
Den döende Mamlock mumlar nämligen om behovet av ”andras kamp” medan filmen avslutas med en text som rullar över hans ansikte: ”Det finns inget större brott än att inte vilja kämpa när man måste.”
Budskapet går inte att ta miste på: Det är juden som bär ansvar för sin död. Och, givet de dödsläger och gaskammare som förtexterna till ”Professor Mamlock” berättar om, får det tolkas som judarnas passivitet och påstådda egenansvar i Förintelsen.
Detta är den andra essän av två om Konrad Wolfs regissörskap och Förintelsefilmer.