Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Först ett erkännande. Den konstruktiva optimism som präglar många av en ledarsidas texter är inte sällan en tillkämpad sådan. Vi vänder oss med förslag och argument till den politiskt intresserade allmänhetens och politiska makthavares bästa sidor, väl medvetna om att det sällan är deras enda.
Men ibland brister det.
Som för Financial Times ledarskribent Janan Ganesh häromdagen. Pliktskyldigt visade han (FT 22/7) hur den nytillträdde premiärministern Andy Burnham skulle kunna leda ett reformkabinett som i nästa val erbjöd väljarna en väg ur landets misslyckade brexit. Sedan kom han inte längre.
Det kanske är lika bra att Andy Burnham faktiskt får misslyckas med den politik han säger sig tro på.
Sannolikt efter ett tyst ”sod it!” lade han i stället ut texten om att det kanske är lika bra att Burnham faktiskt får misslyckas med den politik han säger sig tro på. Låt vara att Storbritannien redan försökt att med växande skuldsättning finansiera allt fler välfärdslöften och industripolitiska äventyrligheter i en sackande ekonomi. Det har gjorts halvdant av amatörer som egentligen velat något annat.
Nu har Storbritannien en premiärminister som säger sig vilja ta landet tillbaka till 1970-talet och göra upp med den ”nyliberalism” som han inbillar sig fortfarande präglar landet, komplett med statligt ägande, priskontroller, paternalism och finanser bortom all kontroll. Det lär, nu som då, ta en ände med förskräckelse. Men, funderar Ganesh, det är ändå först vid en sådan kris som väljarna i rika länder tenderar att faktiskt efterfråga nödvändiga reformer och budgetbalans. Så låt Burnham misslyckas ordentligt.
Även en frihetligt sinnad svensk ledarskribent kan drabbas av samma tanke.
Opinionsläget ser dystert ut för de borgerliga partierna. Den här regeringen har därtill redan börjat få smak för klåfingriga ingrepp, stora statliga projekt och underskottsfinansierat valfläsk medan nödvändiga produktivitetsreformer, inte minst för den dysfunktionella bostadsmarknaden, lagts i byrålådan.
Men borgerligheten är precis som Andy Burnhams föregångare amatörer på området. Eventuella lärdomar riskerar därför att gå förlorade.
Låt henne för lånade pengar köpa enighet i fyra större budgetförhandlingar med sitt rödgröna entourage.
Låt därför Magdalena Andersson ta över, som ändå säger sig tro på den stora statens politik, och köra den rejält i botten.
Låt henne för lånade pengar köpa enighet i fyra större budgetförhandlingar med sitt rödgröna entourage, och se generösa bidragssystem göda ett växande utanförskap och partinära särintressen. (Centerpartiet kan i slutänden alltid köpas med högre jordbruks- och regionalbidrag.)
Låt sossarna införa den där bankskatten som smäller omkring 7 000 kronor per år på ett representativt bostadslån, och som de inte låtsas om när de påstår att deras vidlyftiga vallöften gör alla till vinnare (Expressen 22/7).
Låt dem införa en ”miljardärsskatt” som jagar företagare ur landet, och därför bara förvärrar ekonomin.
”Ta tillbaka kontrollen” hela vägen tillbaka till det 1970-tal då staten tog över varenda krisdrabbad bransch.
Ja, varför inte ta det hela vägen och låt nostalgikerna som vill ”göra Sverige mer som Sverige” få allt de önskar. Gör Daniel Suhonen till industriminister så att han kan ”ta tillbaka kontrollen” hela vägen tillbaka till det 1970-tal då staten tog över och gav konstgjord andning till varenda krisdrabbad bransch – och krisdrabbade branscher var i stort sett allt som fanns kvar av det inhemska näringslivet.
En av demokratins mer obarmhärtiga egenskaper är att den emellanåt straffar oss med precis det vi röstar för. Och ingen kan hävda att en svensk befolkning där ett flertal säger sig längta tillbaka till 1980-talet eller däromkring inte förtjänar att få uppleva just det.
I sådana banor kan man förstås tänka, när man teoretiserar på sitt bekväma tidningskontor. Men vi vet från vår egen historia att ett sådant experiment drabbar alltför många och tar decennier att hämta sig från. Det är dessutom inte alls säkert att rätt läxa skulle läras. Risken är stor att ännu mer av misslyckad politik bara föder populister med enkla svar och bekväma syndabockar att rikta sin ilska mot.
Så jag föredrar trots allt den konstruktiva optimismen, hur tillkämpad den än behöver vara. För övrigt behöver det bli enklare att bygga.