Tullakroksfestivalen
Tullakroksängen, Ängelholm, 25/7.
Idha Holmlund är skribent på kultursidan.
Theodor Jensen går upp på Tullakroks stora scen ungefär samtidigt som hans före detta bandkollega från Broder Daniel intar ett utsålt Sofiero. Efter att två nya alster, de svenskspråkiga ”Jag hör dig kalla” och ”Du är som jag Claes” som lovar gott inför höstens albumsläpp, framförts med lugn och värdighet tar frustrationen över.
Så snart bandet, vars sångare och typsnitt är det enda som återstår från storhetstiden på det tidiga 00-talet, går över till den äldre repertoaren är energin en annan. Tröjan åker av, någon ropar ”spela Shoreline” och Jensens hela rörelsemönster blir en ryckig iscensättning av vad det borde vara att spela rock.
Från där jag står, mot ingången till, ser publiken gles ut och det ger tillställningen ett lite tragiskt skimmer. Men allt handlar om perspektiv. När jag rör mig i riktning mot tältscenen där fler samlats, samtidigt som hitsen börjar spelas och publiken börjar dansa, blir känslan en helt annan.
I den stunden uppstår magin som bara en familjär tillställning som Tullakroksfestivalen kan framkalla. Det är ingen hets, ingen positionering utan bara liv och glädje.
Tullakroksfestivalen är nu inne på sitt tredje år efter återuppståndelsen, den skjuts som kommer av nyhetens behag har börjat lägga sig och kostymen har krympt något.
Det är heller inte helt otroligt att ovan nämnda krock med Håkan Hellströms konsert i Helsingborg har påverkat biljettförsäljningen negativt.
Man har dock löst det snyggt genom att flytta stora scenen och minska festivalområdet, och det känns snarare mindre publikskralt än förra året.
När ”Foggy days” klingat av är det dags för vad som kommit att bli en uppskattad tradition, den årliga spelningen med Golvad Grävling.
Elias - 2019 var vi Ängelholms enda punkare, nu är vi världens enda punkare! Kommer in på cirkustältets lilla scen med glorior och vingar av vit päls, och inleder med synkroniserad dans till låten ”Jag trodde änglarna fanns” av Kamferdrops. Så fort
Viktoria Jablonski tar upp V-gitarren och ”Politiskt motiverat ord” från senaste skivan ”Vardagsterrorism” tar vid så är det slut på gulligheten. Det blir tight i tältet när moshpiten växer och det i kombination med hur mycket bandet utvecklas för varje gång jag ser dem får mig att hoppas på att de flyttas upp till stora scenen nästa år.
För visst blir det väl ett nästa år?
Materialet i scenkostymerna ska snart visa sig profetiskt när Carl-Johan Lundgren, aka Vit Päls, ansluter och sjunger sin del av låten ”Femman”.
Trots den korta speltiden får bandet in klassiker som ”Obehöriga på Vallåsen”, ”Gudrun Schyman” och den obligatoriska tjejmoshen till ”Matriarki”.
Det hela avslutas med klapplek till ”Brudar, bärs & bakiskäk” och en känsla av att festivalens höjdpunkt nu är passerad.
På samma lilla scen i cirkustältet äger flera av festivalens starkaste framträdanden rum under festivaldagen, och inte bara för att mörker och trängsel har en förmåga att öka intensiteten hos en konsert.
Malmöduon Fat Brains 70-talsstompiga rock med White Stripes-sättning fyller tältet med mer energi än vad som torde vara möjligt innan cocktailtimman är slagen.
Trion Mami Umami från samma stad kommer med en kantig, attitydstinn fusion med rötterna i ravekulturen, tydliga 90-talsvibbar och en trummis som lika gärna skulle kunna vara huvudrollsinnehavaren i Tone Schunnessons bok ”Ultravåld”.
Och senare på kvällen kommer Kallsup från Örebro och sprider sitt gotiskt drömska shoegaze-evangelium där effekterna tävlar med Eline Gustafsons röst om vem som först kan nå ända bort till Utvälinge.
Årets upplaga kanske inte var den största Tullakroksfestivalen genom tiderna, men den var helt klart en av de mer minnesvärda.