Håkan Hellström
KONSERT • POP/ROCK. Sofiero, Helsingborg, 25/7.
Tom Wall är fotograf, musikkritiker och skribent på kultursidan.
Ovanför kungens gamla sommarställe Sofiero hänger moln som ser kissnödiga ut. En röst som låter som James Brown frågar tio tusen människor: ”Are you ready to testify?”
Det är de.
Predikant Hellström börjar inte med att sjunga. Han börjar med att hälsa. Iklädd lila byxor, hatt och jeansjacka tar han sig runt scenen. Publiken är en gammal vän. Innan första tonen ljuder bockar han och vinkar.
Hade han kunnat, hade han kindpussat alla tio tusen.
”Tro och tvivel” inleder kvällen. Tempot är högt från första tonen. Sedan vänder artisten sig till molnen.
– Gud, hör du mig?
– Ja, jag hör dig.
– Är detta den vackraste platsen att spela på en sommarkväll?
– Ja, det är det.
– Jag visste det!
Men Håkan, så där säger du till alla vackra platser du spelar på, hinner jag tänka. Till Fredriksskans dagen innan, till exempel.
Utöver Hellström trängs elva personer på scen, däribland en trumpetare i röd trollkarlsmundering.
Vad är det som gör Håkan Hellström så stor? Så folklig att ett förnamn räcker för halva landet? Kanske är det just behovet av att göra allting större. I mellansnacket innan låten ”13”.
Hellström berättar hur han som ung kysste gängledarens tjej för att imponera på sin storebror. En inte särskilt smart, om än talande, manöver.
– Jag tror faktiskt att jag på många sätt fortfarande är den där grabben som tänker: ’Gör inte bara något. Fan, gör det större, gör det bättre.’
Det finns inget litet eller blygsamt över artisten Håkan Hellström. Det är både hans styrka och, ska det visa sig, hans svaghet.
Sångaren gör piruetter som James Brown, moonwalkar som Michael Jackson och boxas med mikrofonstativet som Rocky.
Mina knän, femton år yngre än hans, värker när han powerslidar över scenen.
Det enda som avslöjar Hellströms ålder är hans musik. Bortsett från samarbeten med rapakter som Hov1 och Zoe låter han mer Retro FM än NRJ. Northern soul-märket på jeansjackan pekar åt samma håll.
Det blir särskilt tydligt i ”Evergreen min vän evergreen” från senaste plattan ”Svensk Rost”. LaGaylia Fraziers stämma lyfter låten och ger honom extra kraft. Håkan trollar fram en käpp och ror sig över scenen med danssteg från Hollywoods guldålder.
Först sju låtar in skruvas tempot ned med ”Nordhemsgatan leder rakt in i himlen”. Inga piruetter och sången står publiken för. Ensam längst fram på den T-formade scenen står 52-åringen och mimar hjärtslag med händerna.
Det borde vara outhärdligt ostigt. Det är det inte.
Det finns musik som man gör slut till, och så finns det musik som man blir kär till. Håkan gör den senare sorten.
Visst har Hellström lånat friskt av Bruce och Brown. Men vad gör det? Det delas inte ut några Nobelpris i verkshöjd.
Kvällens enda svärta står molnen för. Några politiska brandtal blir det inte. Det vet han själv:
– Problemet med mig är att jag saknar åsikter på något jävla sätt. Jag har en kompis som kallar mig för vimpeln.
Åsikter saknar han kanske. Känslor har han desto mer av. Men han vet inte när det är dags att sluta.
Kvällens slutparti är ett klimax efter ett annat: ”Kom igen Lena”, ”Svindlande höjder”, ”Det kommer aldrig vara över för mig”, ”Ramlar” och ”Valborg”.
Här borde kvällen ha tagit slut. I stället fortsätter han med fem extranummer. När ”Nu kan du få mig så lätt” till sist kommer, gör molnen slag i saken. Nu är Håkan hes och jag mätt på crescendon. Finalen pyser ut.