Jag tar del av nyheten om attacken mot Christopher street day i Berlin med samma känsla som jag tagit del av senare års attacker: Med stor bestörtning, men knappast förvåning.
De besinningslösa dåden mot hbtq-communityt har börjat te sig som en del av vår moderna historia – 1973 förlorade 32 personer livet i mordbranden på baren Upstairs lounge i New Orleans. I slutet av 90-talet bombades gaypuben Admiral Duncan i London. 2016 mördades 49 personer under masskjutningen på klubben Pulse i Orlando. Och så sent som 2022 öppnade en man eld på baren London Pub i Oslo – två personer dog, 21 skadades.
Det gemensamma för brottsplatserna är att de samtliga är ställen där queerpersoner träffas för att umgås, ha roligt och leva ut, men som på det här sättet besudlas med blod, sorg och skräck. Ingen kan undgå budskapet: En queerperson ska aldrig känna sig säker någonstans. Inte ens på en Pridefestival i en av Europas största och mest accepterande städer.
Det finns förvisso anledning att vara försiktig med att dra alltför snabba och tvärsäkra slutsatser om motiv och gärningsman efter det som nu skett i Berlin. Det mesta tyder i det här läget på att det rör sig om ett religiöst motiverat hatbrott, ett dåd riktat mot hbtq-communityt. Samtidigt visade sig masskjutningen på Pulse i Orlando 2016 ha skett närmast slumpmässigt – platsen var det första som dök upp på söklistan när gärningsmannen googlade efter populära nattklubbar i staden.
Polisutredningen kommer förhoppningsvis att kunna räta ut frågetecknen med tiden.
Det vi däremot vet redan nu är att dådet kommer att få exakt samma psykologiska och kulturella konsekvenser som alla större hatbrott som riktats mot hbtq-befolkningen. Det kommer att muta in en plats i vårt medvetande för lång tid framöver, oavsett var vi är födda eller befinner oss i världen. Men också drabba vår själva trygghetsupplevelse, i vår känsla av rätt till det offentliga rummet. För om inte ens ett Pridearrangemang är säkert – vad kan då vara det?
Det vi också vet är att dådet i Berlin utspelar sig mot en bakgrund av ökad homo- och transfobi bland inte minst unga, ett dagligt hetsande mot queerpersoner i såväl sociala medier som i offentligheten och rena konspirationsteorier om den så kallade translobbyns ljusskygga maktutövande och hjärntvättsverksamhet.
Inget av det ovanstående är några oskyldiga retoriska utfall, utan en vedertagen del av den historiska repression och förföljelse som drabbat hbtq-befolkningen sedan vi valde att definiera oss själva och krävde våra demokratiska rättigheter. De har därmed djupa rötter som förmodligen kommer att följa oss så länge vi fortfarande existerar.
Vi – bögarna, flatorna, bisexuella, transpersonerna – är en del av samhället.
Därför är det också viktigare än någonsin att varken hbtq-communityt eller våra allierade nu viker en tum i efterbörden av dådet i Berlin. I dag sörjer vi offren och låter både våra tankar och vår förbehållslösa solidaritet gå till alla som drabbats av dådet i Berlin.
Men i morgon – när Stockholm Pride öppnar för året – ska vi återigen samlas och göra det vi alltid gjort bäst: Låta vår kollektiva kreativa kraft, överlevnadsförmåga och resiliens brisera på gatorna.
An army of lovers cannot lose, var det någon som sade, på den tiden då queercommunityt fortfarande hade både samhället och juridiken emot sig. Hur tomma de orden än kan låta dagen efter ett misstänkt dåd mot en befolkningsgrupp som samlats för att manifestera sin rätt att helt enkelt få existera, tror jag ändå att de rymmer något avgörande.
Vi – bögarna, flatorna, bisexuella, transpersonerna – är en del av samhället. Vi kommer inte att låta rädslan diktera villkoren för oss, försvinna eller kliva in i våra garderober igen.