Esther Arndtzén är medarbetare på kulturredaktionen.
– Den luktar precis som moffor!
Lars Yngve älskar sin gamla röda Volvo PV 544, av precis den anledningen. Den påminner om en viktig person. Om någon som, tillsammans med mormodern, varit en central inspirationskälla, kan man säga.
När Lars Yngve var liten och hans mamma for ”änna ti Malmö” för att utbilda sig, bodde han hemma hos morföräldrarna i Hagestad strax väster om Sandhammaren. Hos dem marinerades han i det gamla Österlenmålet. En lokal skånsk dialekt som han vigt stora delar av sitt liv åt att försöka bevara. Nu med sitt senaste alster, en österlensk-svensk ordbok.
Den ser ut som en nött anteckningsbok, och samlar gamla dialektala uttryck och ord, stavade precis så som morföräldrarna uttalade dem, varvade med anekdoter och små skämtserier.
– Folk kan säga till mig: Lars, du är så lokal. Jaha, tänker jag då, är inte du det? Det är väl alla människor?
Jo, så är det förvisso – men Lars Yngve är alldeles extra lokal. Han har varit en österlensk kulturprofil sedan ungdomen, då han spelade i Simrishamnsbandet Intermission och började recensera musik i Ystads Allehanda.
Så småningom träffade Lars frun Maria och flyttade till henne i Ystad, till det lilla gråa parhuset de bor i än idag. När jag och fotografen närmar oss öppnar hon ytterdörren, hurtig i färgglada träningskläder. Lars Yngve har en lite ledigare stil, med samma karakteristiskt långa, yviga hår som han alltid haft, t-shirt och jeans. När jag senare får veta att det är Maria Yngve som varit ekonomichef i parets diverse gemensamma verksamheter blir jag inte förvånad.
Under sex år drev paret den lokala kulturtidskriften Nya Upplagan tillsammans. Lars Yngve skaffade ett imponerande kontaktnät som sträckte sig ända till New York Times dåvarande chefredaktör, vilket ledde till texter från namn som Noam Chomsky och Yoko Ono.
Men framför allt publicerade tidskriften lokala skribenter som recenserade musik och litteratur. Efter många år och hårt slit utan statligt stöd lades Nya Upplagan ned 2013.
Deras bokförlag består däremot. Loggan pryder Lars Yngves t-shirt. Den föreställer frun Maria Yngve, med en trut i famnen, ovanför texten ”Bokförlaget Håll Truten”. Lars Yngves språkintresse visar sig i ordvitsarna.
– Jag sade det till någon, att sedan jag blev förläggare så har jag blivit av med en massa saker. Jag förlägger dem hela tiden!
Skrattet, som är bubbligt och bullrigt och skånskt, ligger nära till hands.
Vi har tagit oss från redaktionen i Malmö på andra sidan landskapet till Ystad för att följa med Lars Yngve när han säljer sin österlensk-svenska ordbok.
Att kränga böcker är inget nytt för honom – sedan 2011 har han skrivit böcker på dialekt, framför allt om den lilla gubben Nils-Ude, ”en skånsk gåsapåg”. Allt började med ”Kossijissenamn”, världens första bok på Österlenmål, som följdes upp med ”Ko po lanned” som också översattes till svenska, då med titeln ”Kreatur i storstadsmiljö”. Kärleken och engagemanget för landsbygdslivet är tydligt i böckerna.
– Det är en frihet att köra PV, alltså, säger Lars Yngve när vi kommit iväg.
– Jag vet inte riktigt varför jag tycker så mycket om den, den är inte jättefin och går inte fort heller.
När stereon fungerade brukade han sätta på Tom Pettys ”Learning to fly” på högsta volym, berättar han, och känna eufori där han susade fram på vägarna.
Idén till den österlensk-svenska ordboken kom av en förfrågan, från ”en som sysslar med det här med ordböcker”, som Lars Yngve säger. Först tackade han nej. Det fanns redan en drös skånska ordböcker av varierande kvalitet, tyckte han. Men de var alla på malmöitiska eller lundensiska.
– Skåne är ju betydligt större än så. Det är ju ingen som gjort en om vår region, tänkte jag. Så jag hade ett personalmöte med mig själv där jag kom fram till att jag skulle göra en ordbok på gammelskånska.
I ordboken finns välkända dialektala ord, även för en upplänning som mig, som rullebör och panntofflor. Men också mer udda sådana, som kyllna (elda) och skammel (tröskel), och så vidare. Alla ord är inte specifikt österlenska, utan kan höras i andra delar av Skåne också. Vissa ord kan jag till och med känna igen från min norrländska släkt, som fjälla och baggböle.
Det mesta i ordboken kommer från Lars Yngves minne, saker som han hörde morföräldrarna och andra säga. Men han har varit noga med att faktakolla alla ord, så att även andra med rötter i trakten känner igen och förstår dem.
– Om morfar skulle säga ”stäng fönstret”, så sa han ju inte det utan han sa töpp vinduet! Det är närbesläktat med danskan, eftersom vi var så nära Bornholm. Så där var det hela tiden.
– Förr ansågs skånskan som jag representerar inte så fin. Sedan jag började göra det här har människor sagt till mig att de inte längre skäms över sin dialekt. Det är ju både glädjande och sorgligt. Att folk har haft den uppfattningen och liksom känt sig mindre. Jag brukar säga att man aldrig ska förväxla dialekt med intellekt.
Lars Yngves drivkraft verkar alltid ha varit glädjen, att få både sig själv och andra att roas, kanske känna igen sig i den lokala humorn och kulturen. Han tycker helt enkelt om att snacka på det gamla viset. Men det finns också ett allvarligare anspråk, en rädsla för att dialekten ska försvinna helt. Han vill folkbilda.
De senaste hundra åren har det skett en dialektutjämning över hela landet, en process som tog fart ordentligt under efterkrigstiden, enligt Institutet för språk och folkminnen. Dialekterna har blivit både mer lika varandra över större områden – i Skåne talar man exempelvis om en riksskånska – och mer lika standardsvenskan. Utjämningen påverkar alla aspekter av en dialekt, både uttal och ordförråd. Sättet vi pratar på blir mer och mer homogent.
Men är det helt och hållet negativt? Kanske blir det lättare att acceptera när någon talar dialekt, när vi i högre grad kan förstå vad de säger? Det tycker inte Lars Yngve. För honom handlar det om mer än kommunikation.
– Det är en stor del av vårt kulturella arv som går förlorat. Och när det en dag är försvunnet så är det ju inte så att någon plötsligt kommer börja föra tillbaka det igen. Jag känner att vi har ett ansvar, att var och en har ett ansvar att bevara sitt ursprung helt enkelt, säger han.
Den österlenska dialekten är förknippad med en särskild humor och jargong, rå men hjärtlig och chosefri, som Lars Yngve saknar. Att se den världen gå förlorad är uppenbart en stor sorg för honom.
En lite ovanlig hållning, i en samtid där vi uppmanas vara mer globala och förverkliga oss själva på andra platser. Ibland tycker jag att det känns som om Lars Yngve växte upp för hundra år sedan, som när han berättar att han och hans morfar brukade sitta på verandan och rätta till gammal krokig spik med en hammare för att få tiden att gå.
Bilden av den österlenska dialekten har ändå förändrats på ett positivt vis, tycker Lars Yngve. Fler tycker att det är roligt att använda de gamla uttrycken och orden. Han intervjuas ofta av medier och är ute och pratar om Österlenmålet och sina böcker. Men kan det till och med bli trendigt att prata mer dialekt? Det menade Aftonbladet kultur – ”Att prata dialekt” fanns på deras innelista för 2026 med en direkt hälsning till sådana som Lars Yngve: ”Kudos till er som stått emot den allmänna språkliga utsmetningen.”
– Nej, jag tror inte det, säger Lars Yngve när jag frågar om man ska tro på Aftonbladets spaning.
– Jag tror att jag kommer hålla på och så kommer jag vara den sista som sitter på himmet och gaggar när sköterskorna kommer in med medicinen.
Åkrarna sträcker ut sig runt omkring oss som enorma, vibrerande mattor av grönt, gult och blått. Tripsen kryper i pannan. Vi har nått vårt första stopp, Olof Viktors café i Glemmingebro. Lars Yngve samlar på sig ett tiotal böcker ur den välpackade bakluckan. En ung sommarjobbare i butiken tar emot.
– Vet du vem jag är? frågar Lars Yngve.
– Ja visst, min pappa läser dina böcker, svarar hon blygt.
Lars Yngve är bra på merch och passar på att dela ut ett par pastillaskar med Nils-Ude-tema. På en knapp minut får han en ny kund, Maria Nilsson från Landskrona som har sin ostvagn parkerad utanför caféet. Jag frågar henne varför hon ville köpa en ordbok.
– Ja men det är kul, där finns saker vi behöver bli påminda om.
Dialekt är stolthet, tycker hon.
– Man bär ju med sig sin dialekt i sitt hjärta.
En sommargäst från huvudstaden närmar sig och bryter in. Hon vill veta om Maria Nilsson, som påpekat att hon är från en annan del av Skåne där man pratar annorlunda, verkligen hör skillnad på olika skånska dialekter?
– O ja! Det är väldigt tydligt, säger Maria Nilsson.
I förordet till ordboken skriver Lars Yngve att ”I nuläget är det, vilket jag ofta noterat, så att de som talar en bred dialekt tvingas hålla tillbaka den, och det beror på att de som pratar dialekt numera är en minoritet som mer eller mindre ’tvingas’ anpassa sig efter majoriteten, i detta fallet ser jag det som en sorts tvärtom-demokrati.”
– I och med att folk som kommer utifrån flyttar hit så får man lov att anpassa sig efter dem. Annars brukar det ju vara tvärtom, säger Lars Yngve.
Det är framför allt sommargästerna, och framför allt de välbeställda stadsborna, som han syftar på. I samband med årets påskrunda skrev Lars Yngve en krönika i Sydsvenskan om hur kommodifieringen av Österlen trängt undan lokalsamhället.
Men är det inte bra att det kommer folk hit och göder ekonomin?
– Det är jättebra, så länge de faktiskt flyttar hit. Problemet är ju att de bor här en månad om året, och sen är alla kustsamhällen döda resterande elva månader. Vi måste ju också ha de bofasta, det kan inte bara vara en lekplats. Det tycker jag är synd.
”Plötsligt är varje torp en ’möjlighet’, varje lada ett framtida showroom”, som Lars Yngve skriver.
– Och så kommer det någon gubbe som pratar dialekt, och blir någon form av pittoreskt inslag i verkligheten.
Som en statist i sommargästernas vardag?
– Ja, det kan man säga.
Lars Yngve ser riktigt bekymrad ut, men ljusnar snabbt.
– Det låter nästan som att jag blivit hällörad, säger han och skrattar. Du vet, halvt religiös.
Vi stannar på Solhällan strax utanför Löderup. Här dansade Lars Yngves föräldrar när de var unga, och Kenneth Ovesson som driver stället idag är en vän. De har stämt av en tid, men när vi kommer fram syns ingen till. Vi går runt en stund och ropar på Kenneth, hittar till slut ett par grannar som hjälper oss att leta. Kenneth ligger och solar i godan ro på verandan en liten bit bort, visar det sig till slut, uppenbarligen oberörd av vårt ståhej.
Det är precis som det ska vara på landet, säger Lars Yngve sen, avslappnat och ledigt.
Kenneth Ovesson är skåning till hundra procent och med dialekten intakt, säger han, en av få kvar i området. Eller förresten, ändrar han sig, Löderup är inte så farligt ändå. Det är värre i Borrby, till exempel, som är lite mer fint i kanten. De två männen bollar lite dialektala ord fram och tillbaka, spittekauga, vinduet. Päror, säger Kenneth Ovesson men Lars Yngve rättar honom, panntofflor heter det.
Lars Yngve är inte så förtjust i dialektala nymodigheter.
– Nu försöker man införa stolpapäror [pommes frites] Det är ju skit alltså. Men det är nog mer i Malmö tror jag, säger Lars Yngve.
På Sandhammaren är det fullt av glada badgäster. På Fyrgrillen vill de sälja Lars Yngves ordbok, och ta en bild på honom till sin Instagram. Efteråt slår vi oss ner med varsin räkmacka på uteserveringen.
Inför intervjun med Lars Yngve har jag tänkt på det faktum att den skånska dialekten saknar ett riktigt stort författarskap som lyft sin hembygds språk, såsom Selma Lagerlöf, Vilhelm Moberg och Sara Lidman och på senare år Karin Smirnoff gjort med värmländskan, småländskan och norrländskan.
Där har Lars Yngve ändå gjort en insats, även om han protesterar när jag räknar upp klassikerna. Men det är sant att han kände att det fanns en brist på den skånska dialekten i litteraturen.
– Man säger så här att ”folk läser inte längre”. Och i allt detta ger jag ut böcker på Österlendialekt. Som man kanske måste läsa två gånger för att förstå, som liksom bråkar med läsaren. Och ändå läser folk dem, det är ju fantastiskt. Om ingen hade brytt sig så hade ju ingen köpt böckerna.
– Jag tänker ju alltid att man ska inte ge folk vad de vill ha, utan man ska ge dem vad de faktiskt behöver.
Lars Yngve vill alltid gå mot strömmen. Som när han skulle göra en ljudbok.
– Då tänkte jag: vad är det folk efterfrågar mest? Det måste vara en ljudbok på Österlendialekt, på vinylskiva.
Den fick heta ”Ällpe”, och medverkade gjorde bland andra vännerna Peps Persson och Olle Ljungström. De åkte upp till Stockholm och hade releasefest på Stureplan.
– Det var jätteroligt. När jag satt och signerade så sa jag: ”va hiddor du fårr nudd?". ”Vad säger du människa?” undrade de då förskräckt, säger Lars Yngve och härmar bred stockholmska.
Lars Yngve tror framförallt att det är humorn som lockar hans läsare. Han var själv ingen stor läsare som barn, men berättartraditionen var stark i hans barndom och han tyckte om att sitta och lyssna på gubbarnas anekdoter och små finurligheter. Dem har han burit med sig.
Med sin ordbok, och egentligen hela sin långa karriär, vill Lars Yngve uppmana alla med Österlenmål att använda det flitigt, och föra det vidare till kommande generationer. Men finns det inte en risk att folk inte gör sig förstådda, om de använder ord och uttal som fallit ur tiden?
Lars Yngve ursäktar sig för att han behöver låta lite formell, och svarar.
– Så här är det ju, om jag vill uppleva någon annan kultur så åker jag dit istället. Jag vill inte se Spanien i Löderup, förstår du? Jag vill uppleva Spanien i Spanien. Det är det som är roligt, att det är helt olika på olika ställen.
– Dialekten är en del av vår kultur här, och jag tror att det finns många fler än vad man tror som uppskattar det.
På väg till Sandhammaren blir det plötsligt något fel på bilen. Den har blivit överhettad, men det är ingen fara, försäkrar Lars Yngve. Vi svänger av så att han kan hälla två små petflaskor vatten ner under motorhuven.
– Allting behöver inte vara så perfekt hela tiden, säger han och så brummar vi vidare.
I Brantevik, en sådan typisk österlensk kustort där sommargäster ersatt bofasta och priserna trissats upp, stannar vi vid fiskbutiken.
– Jag har gått i klassen under dig, säger Pia Rische som står bakom kassan direkt när vi kommer in.
Det minns inte Lars Yngve riktigt. Pia Rische tycker att ordboken är viktig, säger hon, en bra present till äldre. Kanske även till yngre, föreslår jag. I kassan står också två yngre tjejer, stadsbor på sommarjobb, som säger att de kan ha lite svårt att förstå gäster med riktig bred skånska.
När vi till slut kör tillbaka mot Ystad är vi alla dästa av värmen. Jag vill pigga upp Lars Yngve, så jag berättar att Centerpartiet i Skåne lagt fram en motion om att Skånetrafikens röster ska bli mer dialektala. En viktig kultursatsning, tycker de.
– Man får väl säga vad man vill om just det här partiet, men det var väl det klokaste förslag jag hört på länge. Det kan de gott göra i hela Sverige!
Lars Yngves favoritord på Österlenmål
Kyllna – elda
Skammel – tröskel
Spräggled – brokig
Smyllsje – finkornigt damm
Våjnen – vagnen
Bören – skottkärran