HARGEISA. När Somalia kollapsade som stat, tog Somaliland chansen och bröt sig loss. Trettiofem år senare beskrivs den autonoma republiken som ett under av stabilitet i en kaotisk region. Nu har drömmen om internationellt erkännande fått oväntat stöd – från Israel.
Bara minuter återstår till midnatt när sällskapet bryter upp i presidentpalatsets balsal. I skenet från kristallkronorna gnistrar guldsömmarna i kvinnornas dräkter när de i små grupper rör sig mot utgången efter en tre timmar lång galamiddag.
Abdirahman Mohamed Abdullahi, president för den autonoma republiken Somaliland, har tidigare under dagen fått en hjältes mottagande när han återvänt till huvudstaden Hargeisa från en utlandsresa där han öppnat Somalilands första ambassad – i Israel. Landet blev i vintras det första av FN:s 193 medlemmar att erkänna Somaliland.
Nu har han avslutat sitt tal och går ut på gården, förbi en marschorkester i nystrukna uniformer med glänsande knappar, och ställer sig framför flaggstången.
Klockan slår tolv. Exakt 66 år har nu gått sedan Somaliland fick sin självständighet från Storbritannien och åtnjöt frihet som en egen nation. Den skulle vara i blott fem dagar.
I 35 års tid har detta hörn av Somalia beskrivits som en utbrytarrepublik – stormens lugna öga i en region som präglats av kaos och konflikt. Men ”somaliländarna”, som de kallar sig, har haft en egen identitet under betydligt längre tid och när de kämpar för ett erkännande är det de fem dagarna i juni 1960 som är deras främsta argument.
– Det var en spännande tid, minns Edna Adan, en 88-årig kvinna med skarp blick och naturlig pondus, bakom sitt skrivbord på sjukhuset som bär hennes namn.
Hon är nyss hemkommen från en resa till Taiwan, som länge odlat relationen med Somaliland.
Under ett par år efter millennieskiftet var Edna Adan utrikesminister och i dag har hon en landsmoders status. Men det största engagemanget har varit inom folkhälsan. Hon har i många år kampanjat mot könsstympning och sjukhuset hon byggt upp med privata donationer är bara början – en helt ny byggnad kommer snart att dubbla kapaciteten.
1960 var hon 22 år gammal och pluggade till barnmorska i London. Glädjeyra och optimism var känslorna som dominerade när frihetens vindar svepte över Afrika.
– Vi brukade gå i marscher till Hyde Park Corner och protestera mot Belgien och övergreppen som utförts i deras koloni Kongo. Vi hade känslan att kontinenten Afrika nu var vår. Den 26 juni ställde vi oss i kö för att lämna in våra brittiska pass, säger Edna Adan.
Under den europeiska uppdelningen av Afrika i slutet av 1800-talet delades de somaliska folken på Afrikas horn upp i olika enheter. Italien fick kusten mot Indiska oceanen, Storbritannien lade beslag på området längs Adenviken – dagens Somaliland – och längre västerut låg det franska territorium som är dagens Djibouti.
– De i söder bodde bortom öknen, dit bara kamelerna vandrade. Men när Mussolinis fascistiska trupper invaderade Brittiska Somaliland under andra världskriget så kom de tillsammans med somalier som såg ut som oss och pratade nästan samma språk. Det var då som en samhörighet uppstod, berättar Edna Adan.
Under 1950-talet stakades vägen mot självständighet ut. På Afrikas horn spirade samtidigt en somalisk nationalism och visionen växte om ett land för alla somalier som tidigare delats upp av européerna. Det var därför som Somaliland i norr bara hade fem dagar av självständighet från den 26 juni 1960. Den 1 juli fick deras italienska namne i söder sin frihet och de två länderna gick samman i en nation – Somalia.
I efterhand kan det framstå som en naiv dröm. Folken hade haft olika koloniala erfarenheter och administrativa system som var svåra att jämka ihop, i synnerhet som unionen inte reglerades i lag. Och de var dessutom uppdelade internt i ett komplicerat klansystem.
– Administrationen var kaotisk från start. Jag jobbade i 21 månader utan att få någon lön. När folk undrade varför jag gjorde det, förklarade jag att ”om jag går ut genom den dörren, så kommer den att stängas för kvinnor”. Och jag ville att den skulle förbli öppen, säger Edna Adan.
De flesta toppjobb gick till somalier från söder, även om Edna Adans man blev premiärminister i den somaliska republiken. När Somalia skulle få en ny författning genom en folkomröstning, blev det ett rungande nej bland invånarna i norr som redan börjat bli skeptiska. Men då var de redan en del av unionen.
Det skulle bli värre. I slutet av 1960-talet tog diktatorn Siad Barre makten i en militärkupp, och han skulle styra Somalia under de kommande decennierna, mot dess totala sönderfall.
I slutet av 1980-talet rådde inbördeskrig i flera provinser som rest sig mot Barre. Hargeisa, provinshuvudstaden i Somaliland, terrorbombades till ruiner i slutet av 1980-talet.
Så när Barres regim kollapsade fullständigt 1991, tog Somaliland chansen att bryta sig loss.
Vi vet vad som sedan hände med Somalia. Under 1990-talet kämpade krigsherrarna mot varandra och sedan gjorde radikala islamister sitt intåg. De senaste 20 åren har det internationella samfundet plöjt ned hundratals miljarder i humanitärt stöd, fredsbevarande insatser och utvecklingsbistånd. Men ändå beskrivs regimen i Mogadishu som ett korthus som kan falla när som helst och situationen påminner om Afghanistan före Kabuls fall. Terrorgruppen al-Shabaab kan om de vill ta makten, men samlar redan in skatter i ett maffialiknande system.
I Somaliland är läget det omvända. Där finns de flesta attributen av en fungerande stat, men saknar ett erkännande.
Ett par år in på 1990-talet lämnade militära krafter över till civila och sedan dess har Somaliland haft sex olika presidenter som valts på demokratisk väg. Få länder i Afrika kan skryta med en så frekvent rotation i ledarskapet. Om Mogadishu anses vara en av världens farligaste platser är Hargeisa en av de tryggaste städerna på kontinenten. Många diplomater som DN talat med under åren säger mellan skål och vägg att de personligen skulle vilja se en självständig stat, just för att Somaliland faktiskt fungerar så väl.
– Och vi gjorde det utan internationella lån, utan Världsbanken, IMF och FN. Vi gjorde det själva, säger Edna Adan.
Denna strävan efter ständig förbättring är delvis ren självbevarelsedrift.
– Om vi inte presterar så blir vi svalda av Somalia. Vår överlevnad hänger på att vi är annorlunda: att vi är fredliga, demokratiska, att vi utkräver ansvar och skyddar vår befolkning, säger hon.
Edna Adan betonar att Somaliland inte är något paradis där det ”regnar diamanter från himlen och växer tulpaner överallt”. Man har nått långt, men det är svårt att ta nästa steg utan att bli en del av det internationella samfundet. Det är svårt att skriva samarbetsavtal och få krediter, och i kontakter med det internationella samfundet måste den svaga regimen i Mogadishu hela tiden konsulteras.
Inom Afrikanska unionen råder sedan 1960-talet en doktrin som säger att de koloniala gränserna måste respekteras – bara Eritrea och Sydsudan har tillåtits bryta sig loss i modern tid – för att annars öppnas en Pandoras ask av separatistkonflikter över hela kontinenten. Detta argument får Edna Adan att koka.
Hon stegar fram till den gamla koloniala kartan över Brittiska Somaliland som hänger på väggen på kontoret.
– Detta är gränserna som de såg ut när vi fick vår självständighet den 26 juni. Det där pratet om en Pandoras ask som skulle öppnas är en refräng som spelas till leda av regeringen i Mogadishu.
När den nuvarande presidenten i Somaliland Abdirahman Mohamed Abdullahi tog över makten 2024 skickade hans regering ut ett brev till samtliga FN:s medlemsstater för att lyfta frågan om erkännande. Bara ett land svarade: Israel. I slutet av juni i år öppnade Somaliland sin första riktiga ambassad i Jerusalem. Regeringen i Somalia har protesterat högljutt.
Detta engagemang från Israel förklaras av det intrikata geopolitiska spelet i regionen, där allianser byggs mellan olika aktörer på Afrikas horn och i Mellanöstern. På Mogadishus sida står länder som Turkiet, Qatar, Saudiarabien och Egypten, medan Somaliland får stöd av Israel, Förenade arabemiraten och grannen Etiopien i väster.
Från Israels utrikesministerium skriver biträdande talespersonen Esty Buzgan till DN att man ser en ”möjlighet till fördjupat samarbete inom hälsa, vattenhantering, jordbruk, innovation, handel” – nästan alla områden nämns utom försvar, även om detta kanske göms inom ”kapacitetsbyggande till fördel för båda folken”.
– Vi välkomnar ett partnerskap med ett afrikanskt land som har ett självständigt och balanserat perspektiv gentemot Israel, skriver hon.
Hamnen i Berbera, använd av sjöfarare sedan antiken, är en bra illustration av vilket formidabelt geopolitiskt läge Somaliland har att erbjuda sina vänner. Den ligger vid världshandelns pulsåder Adenviken där en ständig ström av fraktfartyg plöjer genom vågorna som piskats upp av den varma vinden.
Britterna anlade den första kajen. På 1970-talet byggdes hamnen ut med stöd från Sovjetunionen. Och nu är det DP World, ett internationellt logistik- och hamnoperatörsföretag med säte i Dubai, som stått för den senaste uppgraderingen till en toppmodern anläggning som kan serva jättelandet Etiopien, som saknar egen kust.
Israel får genom partnerskapet en plattform att bekämpa huthierna i Jemen på andra sidan Adenviken. Men den som bara pratar om Somaliland som en plats för israeliska militärbaser kan räkna med Abdirahman Dahir Adams vrede. Han är utrikesminister i Somaliland.
– Det var inte lättvindigt som de erkände oss. De kom hit och gjorde sin bedömning baserat på historien, på fakta på marken. Och de sade ”Om inte detta är ett land, vad är då ett land?” Vi är för evigt tacksamma gentemot Israel för det.
”Det finns inga gränser” för vilken typ av samarbeten som kan bli aktuella med Israel, menar utrikesminister Abdirahman Dahir Adam som har påpekat för huthirebellerna att Somaliland inte söker en konflikt. De har svarat med att de kommer att se israeliska militära installationer som legitima mål. Detta avskräcker inte regeringen i Hargeisa.
– Om du sitter i ett hus och inte har någon mat. Ska du då inte bege dig ut på gatan, även om det kan vara farligt? Så är det för oss. Om vi lever i isolation så kommer vi förr eller senare att svälta ihjäl.
Han frågar sig vilka alternativ Somaliland har och ger en känga till de länder som insisterar på att Somalias nuvarande gränser ska vara orörda.
– Vad de säger indirekt är att de inte vill se vår fungerande regering och vår demokrati, att vi i stället ska drabbas av terrorister och självmordsbombare varje dag, säger han och syftar på det skakiga läget i Somalia.
Det förefaller onekligen som om hoppet om försoning med Mogadishu är borta efter 35 års separation. Somaliland har i modern tid varit en separat enhet längre än de någonsin var i union med Somalia.
Hafsa Omar är guide på ett privat kulturcenter i centrala Hargeisa, där besökare kan se reproduktioner av de 5 000 år gamla grottmålningarna i Laas Geel som ligger en timmes bilfärd i riktning mot Berbera. Hon visar upp en samling med 14 000 kassettband fulla av dikter, politiska tal, traditionell musik och andra kollektiva minnen. Runt 4 000 har redan digitaliserats. På frågan om vad som utmärker Somalilands kultur, om den skiljer sig från andra somaliers, tänker hon efter en stund.
– Jag skulle nog säga temat för årets litteraturfestival, som är kontinuitet. Vi tänker på kontinuiteten. Oavsett om det gäller bevarandet av freden, eller vår längtan efter ett erkännande.
Bakgrund.Ett splittrat folk
Under den europeiska koloniseringen av Afrika delades somalierna på Afrikas horn upp i flera enheter.
● Italienska Somaliland omfattade området längs kusten mot Indiska oceanen.
● Brittiska Somaliland var provinsen längs Adenviken i norr.
● Den västra delen av det somaliska området invaderades av den etiopiska kejsaren Menelik II vid samma tid.
● Franska Somaliland låg i väster och är dagens Djibouti.
● Dessutom fanns somalier i västra Kenya.
Dessa fem områden ingick i drömmen om ett ”Storsomalia” och är anledningen till att stjärnan på Somalias flagga har fem uddar.
Invånarna i Franska Somaliland fick möjlighet men röstade 1958 nej till att gå in i Somalia. 1977 fick de i stället sin självständighet som Djibouti.
Brittiska Somaliland fick sin självständighet den 26 juni 1960 och när Italienska Somaliland fick sin självständighet fem dagar senare, bildades Somalia den 1 juli.
Fakta.Somalia och Somaliland
Somalia beräknas enligt FN ha runt 20 miljoner invånare.
Av dessa bor uppskattningsvis 6 miljoner i Somaliland, som är en autonom republik sedan 35 år.
I Mogadishu följdes statskollapsen 1991 av många års inbördeskrig mellan olika krigsherrar. Under åren efter millennieskiftet skapades viss stabilitet av de så kallade Islamiska domstolarna, ICU. Men de sågs som ett hot av Etiopien som genomförde en invasion 2006.
Sedan 2009 har en rad internationella aktörer backat en regering i Mogadishu men statsbygget har gått långsamt och har saboterats av terrorgruppen al-Shabaab, som utfört en mängd attacker både i och utanför Somalia.
I dag beskrivs regeringen i Mogadishu som svagare än på många år.
En anledning till den stora interna splittringen är det komplicerade klansystemet som omfattar en rad underklaner. I Somaliland tros runt 60 procent av befolkningen ingå i Issaq-klanen. Att denna är så dominant där anses ha bidragit till stabiliteten i Somaliland.