Christopher Nolans ”The Odyssey” är en mäktig skildring av vår tids belägenhet i en civilisation som är på väg att kollapsa. Men den är för den skull inte uppgiven eller hopplös, skriver Björn Wiman.
På land går större hajar än man skåda får på sjön. En välkänd visdom för erfarna sjömän. Numera även för svenska biobesökare. En smockfull salong i en av bautabiograferna söder om Stockholm skakar och skälver i sina grundvalar när Odysseus straffas med extremväder för att hans grabbgäng kört grillfest med gudomligt naturbeteskött.
Homeros och popcornhinkar – håll med om att det är ett högklassigt bidrag till den svenska bildningsdebatten.
I synnerhet som Christopher Nolans nya storfilm så väl fångar vår tids predikament, även vid sidan av det svårartade semestervädret. Likt den mångförslagne krigsveteranen i Matt Damons gråmulna gestalt har också vi fått vänja oss vid att kastas runt på både kommersiella och existentiella farvatten. Även vår tids gudar är nyckfulla och snarstuckna jättebebisar som tjurar och får raseriutbrott, stampar och skriker av ilska.
Odysseus värld är, liksom vår egen, en förvandlad värld. Kriget har rivit upp allt. Människor är på flykt och den regelbaserade världsordningen ligger i spillror. ”Orkanens brusande våldsmakt” – som det heter i ”Odysséen” – är över oss.
I sin fascinerande bok ”Epic of the earth” visar den brittiska litteraturvetaren Edith Hall hur mycket i Homeros båda epos bygger på människornas ständiga skräck för den värld och den natur de lever i. Den sena bronsålderns människor runt Medelhavet hemsöks ständigt av gudarnas vrede i form av jordbävningar, skogsbränder, översvämningar, våldsamma åskväder och plågsamma farsoter.
Hall berättar om hur i ”Iliaden” väldiga mängder skog skövlas under den grekiska belägringen av Troja; här finns långa redogörelser för grekernas expeditioner till sluttningarna på berget Ida som visar hur man under denna tid var lika beroende av ved och timmer som vi i dag är av gas och olja. Träden användes inte bara som bränsle, utan för matlagning, byggnader, fartyg och inte minst till de enorma mängder träkol som krävdes för att elda ugnarna där brons och senare järn framställdes – material som i sin tur möjliggjorde den storskaliga krigföring som skildras.
Skogar höggs också ner för att röja mark till betesmarker för får och nötkreatur – djur som offras och äts i enorma mängder hos Homeros. Antikens skogsskövling tvingade också grekerna att söka nya territorier österut, en källa till fler krig. I ”lliaden” är hjälten Akilles på väg att orsaka en översvämningskatastrof när han fyller floden Skamandros med lik av slaktade trojaner, vilket i sin tur föranleder en våldsam skogsbrand.
Edith Halls analys kompletterar väl den tanke som inte finns hos Homeros men som Christopher Nolan gör ett stort nummer av i sin film, det vill säga hypotesen om ”the sea people” – sjöfararfolket. Historiskt är det en relevant tolkning av den geopolitiska oron i östra Medelhavet kring år 1 200 före vår tideräkning, det vill säga vid den tid då Homeros epos utspelar sig, då migrantströmmar och folkförflyttningar påverkade de mykenska högkulturernas ned- och undergång. Forskarna är i dag överens om att det bland orsakerna till det som kallas den sena bronsålderskollapsen fanns faktorer som svår torka, klimatförändringar, migration och krig.
Låter kombinationen bekant?
Dagens klimatkollaps handlar, som alla vid det här laget vet, om chockartad värme i haven, dödlig hetta på land, exempellösa utbrott av eld och rök i luften. En aktuell undersökning från brittiska Met Office visar att nu inte bara bronsålderns jämförelsevis stabila klimat är borta, utan även det vi levt i under hela 1900-talet. Samtidigt som en ny värmevåg väller in över södra Europa var juni var den hetaste junimånaden som någonsin uppmätts i Västeuropa. I en genomgång nyligen visade DN:s Kristoffer Örstadius att vår kulturs Medelhav – Östersjön – i dag är ett av världens mest förorenade hav och till stora delar dött.
Vi är, som det ofta sägs, på väg att lämna ”livets korridor”, det vill säga den era av klimatmässig stabilitet som utgjorde förutsättningarna för att den kultur vi nu lever i har kunnat skapas och utvecklas.
”Vår civilisation kollapsar”, säger Odysseus hustru Penelope i en av filmens mest laddade repliker. Hon konstaterar att anständighetens lagar har överskridits och att en reva har öppnats i världsordningen. I Christopher Nolans film har gudarna lämnat människorna åt sig själva.
På det sättet ansluter ”The Odyssey” till ödesklangen i Nolans förra film om atombombens uppfinnare J Robert Oppenheimer och dennes berömda replik om att han blivit ”Döden, världarnas förstörare”. Detonationen av den första atombomben omförhandlade för all framtid relationen mellan människa och universum, på samma sätt som Odysseus upplever att förbrytelserna under trojanska kriget har gjort det.
Men Nolans film om ”Odysseus” är för den skull inte defaitistisk. I slutet slår berättelsen om den moderna civilisationens uppkomst en mäktig båge till vår tids känsla av att leva i dess slut. Det stora allvaret utesluter inte vare sig förslagen fantasi eller radikala åtgärder. Slutsatsen är densamma som den Erica Hall drar i sin bok om kampen för att rädda en döende värld: den klassiska litteraturen kan hjälpa oss att förstå människans långa historia av förbrytelser mot naturen och den kan verka som motgift till den moderna tidens utbredda känsla av hopplöshet.
”Människosläkten föds och dör som löven i skogen./Löven strör vinden ut över marken, men träden blir gröna/och låter nya snabbt spira fram när våren är inne./Så växer människosläkten upp för att åter försvinna”, heter det i en av de vackraste passagerna i ”Iliaden”.
På så sätt blir sommarens stora popcornrulle inte bara en berättelse om monster och tyranner på land och till sjöss. Odysseus slutgiltiga hjältedåd handlar om själva den civilisatoriska principen, den som kodifieras av de skrivna lagarna och de oskrivna normerna och som finns i de flesta människors samvete. Den som säger att en människas handlingar alltid får konsekvenser. Först när han inser detta kan hans ständigt malande, skuldtyngda fråga omformuleras – från ”Vad har jag gjort?” till ”Till vad kan vi göra?”
Därför översköljs slutscenen av ett förklarat ljus. Det vi bevittnar – då som nu – är människans inträde i sin egen tidsålder.
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.