Han har kallats svensk hiphops gudfader. Men själv drivs Petter fortfarande av samma sak som i början: kärleken till språket och viljan att utvecklas.
DN har träffat artisten, i höst aktuell med sitt artonde studioalbum.
Han har kallats svensk hiphops gudfader. Men själv drivs Petter fortfarande av samma sak som i början: kärleken till språket och viljan att utvecklas.
DN har träffat artisten, i höst aktuell med sitt artonde studioalbum.
Petter har svårt att hålla räkningen. Efter nästan 30 år som artist är han själv osäker på hur många studioalbum han egentligen har gett ut sedan debutsuccén ”Mitt sjätte sinne”.
Svaret är sjutton och i höst fogas ”Bar Nimes” till ordningen.
Men det var inte alls säkert att det skulle bli ett till album, inte heller att det skulle låta som det nu gör. För ungefär två år sedan upplevde Petter stiltje i musiken. Det var inte lika roligt längre, och i kontrast till sina akvareller kände han sig inte lika fri i skapandet. I arbetet med sina böljande målningar av Stockholms takåsar och Kosterhavets kaxigt vackra vatten var han ”hundra procent fri”.
– Allt jag skapade var på mina premisser, mina villkor. Det var dit jag ville komma med musiken. Jag kände att om det inte händer någonting i musiken vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag var tvungen att hitta en ny väg framåt, berättar Petter.
Den nya vägen utkristalliserades hos musikproducenten Elias Kapari, som länge jobbat med de största i det svenska artiststallet. Han är därför väldigt eftertraktad, och till en början fick han och Petter två dagar tillsammans i studion, som sedan resulterade i flera månaders arbete.
– Elias gav mig en kreativ injektion och jag började tycka att musik var roligt igen. Det är lätt att springa i samma mönster, men för mig som artist har det varit viktigt att hela tiden utmanas. Då är det väldigt bra att jag har Elias med mig som tror på den utmaningen.
Albumet är döpt efter en restaurang på Östermalm, dit Petter och Elias gick efter framgångsrika sessioner i musikstudion. Där fortsatte samtalet om musiken och hur skivan skulle bli, ofta över ett glas vin eller mat från det norditalienska köket.
Det kan förefalla märkligt att Petter – vars musikaliska och konstnärliga identitet grundar sig i Södermalm – nu döper sin nästa skiva efter en plats på Östermalm. Men Petter är fortfarande väldigt mycket sin uppväxts stadsdel. Det är också därför vi ses just där, i en tvärgata till Söders pulsåder Götgatan: på caféet Lisas grabb.
– Jag återkommer hit hela tiden, på ett eller annat sätt. Det är hemma här, Lisa är som en familj, säger Petter.
Fiket hade en gång en företrädare. Det hette Lisas kafé och låg på östra Södermalm, i närheten av där Petter är uppvuxen. Dit gick han för jämnan som liten. När Lisa sedan stängde sitt fik tog hennes son med sig inredningen och öppnade ett eget, några hundra meter bort. Med flyttade Petter, och nu sitter han där, nyss fyllda 52 år och med en halvuppäten äggröra med isbergsallad framför sig.
Det närmade sig millennieskiftet när söderkisen Petter Alexis Askergren började skriva hiphop. På svenska. Då var det till största delen engelskspråkig hiphop som var stilbildande för genren, men han ville bryta ny mark, forma ett eget uttryck och skapa en egen stil på modersmålet. På svenska kände han sig som mest autentisk och hemma. 1998 släppte han singlarna ”Mikrofonkåt” och ”Vinden har vänt” med det efterföljande albumet ”Mitt sjätte sinne”. Genombrottet var ett faktum. Redan under debutåret belönades han med en trio Grammisstatyetter: årets nykomling, årets rock/pop och årets textförfattare.
Hans musikaliska gärning ses som en av grundpelarna i den svenska hiphoppen, vilket har gjort att han ibland kallas för svensk hiphops gudfader.
– Jag har aldrig slängt mig med de termerna. När jag gjorde min första skiva ville jag rappa på svenska, därför att jag älskar språket och jag ville utveckla det. Jag ville framför allt att det skulle anses värdigt att skriva musik på svenska. Det har varit mitt fokus hela tiden och det är fortfarande det, säger Petter.
Petter sitter med en svart, luftig luvtröja på fiket. Han har ätit upp sin frukost, eller om det var tidig lunch, och drar nu sidan av handen längs plastduken. Torkar av den. Han berättar att han fortfarande tampas med prestationsångest, trots epitetet gudfader, men han ser den känslan som grundläggande, nästan existentiell.
– Känslan av att aldrig bli nöjd är anledningen till att jag fortfarande gör det jag gör och håller på med det jag gör. Jag har alltid vetat att jag kan göra allting bättre.
Det är en anledning till att han fortfarande, efter ett helt yrkesliv på scen, känner sig nervös när han ska rappa framför ett publikhav.
– Det är ett kvitto på att jag fortfarande är i kontakt med det jag gör. Skulle jag gå upp och göra något på slentrian har jag lovat att jag ska kasta in handduken. Jag är jävligt seriös med det jag gör och förväntar mig att bli seriöst tagen för det, säger Petter.
– Livet handlar om att gå ut och skaffa sig nya mål.
Och nya mål skapar han för sig själv nästan hela tiden. Man kan kalla honom för en mångsysslare eller tusenkonstnär. Utöver musiken är han sommelier, vinimportör, driver en podd om vin med DN:s vinskribent Alf Tumble. Han är konstnär, delägare i ett hotell i Åre och skriver just nu på en självbiografi. Det verkar helt enkelt aldrig stå still, och bredvid bordet med den rödvitrutiga duken vilar tre väskor i olika storlekar. Han är ständigt på resande fot, med familjen i Jämtland och hus vid Kosterhavet blir det många tågfärder genom landet. Det är också de som får honom att gå runt, det ger honom andrum, och det är oftast där han målar. Bästa sträckan är innan Ljusdal.
Petter använder ofta ett tydligt och spontant bildspråk för att illustrera en känsla eller förklara en tanke. Nu jämför han sin aldrig sinande kreativitet med olika bollar som han knuffar framför sig, där en boll är vigd för musiken, en annan hans bokprojekt, en tredje vinet och den fjärde är konsten. Han illustrerar det genom att rita osynliga spalter på det renskrapade bordet. Den ena imaginära bollen flyttar han fram, medan den andra lämnas orörd.
– När jag stänger projektet med den här skivan går jag på en annan boll lite mer, som konsten. Kreativiteten funkar ju så att det är ett flöde. Ibland är det ett flöde i musiken, ibland i konsten. Och så spinner det tills brinntiden är slut, sen byter jag bara boll.
Petter går in i köket, där enbart personal, och nu även familj, är välkommen. Ut kommer han med en tomat i handen, vilandes som ett äpple. Han tar en tugga innan han berättar om hur vad som fick honom att börja jobba med vin. Det började efter gymnasiet, då han pluggade upp betygen på komvux samtidigt som han jobbade på restaurang.
– Vin var alltid något som fanns där för mig, men jag hade problem med att jag upplevde det som en klassfråga. Det var när jag kom in i restaurangvärlden som jag lärde mig mer och upplevde att jag hade en fallenhet för det, minns Petter som påminner sig om tiden i ett restaurangkök:
– Jag tycker att restaurangbranschen är fantastisk. De är omhändertagande och inkluderande i form av att väldigt många människor passerar där som kanske inte har en utbildning, kommer från ett annat land, annan religion. Alla är välkomna. De tar ett stort samhällsansvar.
Det var några år efter tiden i ett restaurangkök, då han redan blivit en av Sveriges största artister, som han utbildade sig till sommelier.
Nu är det sommar. Hur ska man bäst avnjuta ett glas vin?
– Du ska servera ett rött vin när det är sexton grader, vilket är ganska kallt. Det börjar på sexton grader, sedan kommer det till slut landa i rumstemperatur. Och vid varje grad händer någonting. Det är en resa du är med på och det är jävligt viktigt och roligt att vara med på den från början och inte hoppa in i slutet. Då har du ju missat utvecklingen.
Vilket vin ska man dricka när man lyssnar på ”Mitt sjätte sinne”?
– När den skivan släpptes, i slutet av 90-talet, drack vi California White, så det är någon sur jävla Chardonnay som är misshandlad med ekfat.
För den nya skivan är det nebbiolo som gäller. Druvan var till en början tänkt att stå namngiven som albumets exekutiva producent, eftersom det är just det som han och Elias Kapari har insupit på Bar Nimes, otaliga gånger efter sessionerna i studion.
Albumets andra singel släpptes under våren och heter ”Sparat bilder”. Genom textraderna kan man utröna hur Petter reflekterar över att han nu är vuxen, men att han ändå känner sig likadan – då som nu. Mellan raderna märks en mognare Petter än den 24-åring som debuterade på 90-talet.
Singeln ger en fingervisning om vad den kommande skivan, som ges ut i höst, kommer att erbjuda.
– Den handlar väldigt mycket om mina känslor och tankar om att ha blivit så pass gammal som jag har blivit. Men också att jag fortfarande känner mig så extremt ung och vital. Jag har en stor familj som jag ska skjuta ut i världen och samhället. Den här skivan innehåller många stora frågor, insikter, klokhet, mognad och rannsakan.
Den tidigare nämnda kreativa injektionen, Elias Kapari, har varit med under hela arbetet med skivan. Petter jämför det med att de har regisserat en film tillsammans: det finns en topp, en dal och ett tydligt avslut. Under arbetet har han också utmanats på ett sätt han tidigare inte har gjort: Petter sjunger mycket mer än någonsin tidigare.
– Det känns plötsligt som att jag har hittat ett nytt verktyg i verktygslådan. Det är en enorm frihet att inte känna sig låst i sitt uttryck, och musiken har fått en helt annan lyster för mig.
Inge Schiöler. ”Hans sätt att hantera färger och former samt hans avbildande av Kosteröarna är för mig något som är svårt att greppa. Färgspråket handlar om känsla och frihet. Det är ett extremt inspirerande måleri där betraktaren får en utmaning.”
Peter Dahl. ”Jag älskar verkligen Peter Dahls akvarellmåleri. Speciellt de verk som avbildar olika situationer i Stockholms krogmiljö. Det är fria former och vilda penseldrag där känslan, färgen och pigmenten styr och inte att det måste precis likna något. Figurerna blir likt karikatyrer, mjuka, stora och svulstiga.”
Arne Isacsson. ”Akvarell när det kanske är som vackrast. Färgerna och pigmenten styr. Gummigutta-färgen mot Antwerpenblå och något magiskt uppstår. För mig är Arne där uppe bland de allra främsta. Jag läser hans böcker och ser filmklipp om och om igen.”
Nebbiolo. ”Världens bästa druva att göra vin på! Kräver mycket och ger motstånd. Elegans, parfym och bra driv i smaken.”
● Petter Alexis Askergren är född 1974 på Södermalm i Stockholm.
● Han debuterade 1998 med singlarna ”Mikrofonkåt” och ”Vinden har vänt”, därefter släppte han sitt debutalbum ”Mitt sjätte sinne”.
● Han bor i Stockholm och Åre, med fru och fem barn.
● 2010 var han med i den första säsongen av ”Så mycket bättre”.
● 2013 gav han ut sin debutroman ”16 rader” och 2014 var han programledare för Musikhjälpen.
● Är aktuell med albumet ”Bar Nimes” som ges ut i höst.