Om jag bara fick välja en författare att läsa om somrarna – varför jag nu skulle behöva göra det – vore det E.M. Forster.
Tyvärr var jag tonåring under 90-talet och hade oturen att se Forster-filmatiseringarna som formligen pumpades ut under den perioden. Alltid av Ismail Merchant och James Ivory, alltid med Helena Bonham-Carter i huvudrollen (det var innan hon gick in i sin gothperiod i början av 00-talet, på den här tiden spelade hon fortfarande giftaslystna sekelskifteskvinnor i vit klänning) och ofta jolmiga i sin impressionistiska, visuella rikedom.
Ända tills jag åkte till Florens för första gången 2011 levde jag därför i villfarelsen att Forsters romaner var småtrista sedeskildringar – bedagade kärlekskaruseller i den brittiska överklassen med monoklar, snipiga och traditionsmedvetna fastrar och tonerna av ”O mio babbino caro”.
Så det var med viss motvilja som jag plockade på mig ett exemplar av ”A room with a view” som flygplansläsning inför resan och enkom för att den delvis utspelar sig i Florens.
Naturligtvis gjorde den mig till Forstermissbrukare.
Boken läste jag färdigt redan under flygturen. Därefter betade jag under samma resa raskt av ”Where angels fear to tread”, ”Howards End” och ”Maurice”. Tyvärr stöp jag på ”A passage to India”, som krävde lite för mycket i den italienska hettan. (Vi kommer dit.) Men i övrigt minns jag upptäckten av Forster som en alltigenom lustfylld upplevelse.
Jag brukar ha rätt svårt för entusiaster som hävdar att över hundra år gamla författarskap är ”ständigt aktuella” eller ”inte har åldrats en enda dag”. Det stämmer i princip aldrig, jag kan inte på rak arm komma på en enda roman som inte fått rynkor med tiden.
Forster har definitivt sådana, somligt är fårat som Gandalf. Det jag däremot aldrig hade förstått av 90-talsfilmatiseringarna är hur rolig Forster är, hur mycket man skrattar åt hans giftiga och genomskådande personporträtt.
Men också hur listig han är i sin ironi. ”Maurice” kom ut först 1971, efter Forsters död, och brukar vanligtvis beskrivas som den enda av hans böcker som är både självbiografisk och handlar om hans homosexualitet.
Men jag skulle nog säga att alla går att läsa med de glasögonen. Inte minst ”A room with a view” har drag av förklädd utlevelse av ett hemligt begär – den hårt hållna Lucy Honeychurch bränner till slut varenda bro till sin sippa klass och familj genom att underkasta sig den förbjudna kärleken till bohemen George. (Själv levde Forster ensam med sin mor som främsta sällskap under stora delar av sitt liv – åtminstone officiellt.)
Men också ”Where angels fear to tread” är en uppgörelse med sexualmoral, bigotteri och sällskapslivets normativa påbud. Där gör en änka skandal genom att kära ned sig i en italiensk yngling och fly landet, medan släkten håller på att gå åt av moralpanik.
Och att förfjolårets Dramatensuccé ”Arv”, som handlar om gaycommunityt i efterbörden av 80-talets aidskatastrof, lånar ramberättelsen från klasskonflikternas och det sexuella hyckleriets ”Howards End” är inte heller det en slump – de utspelar sig båda i vecket mellan två epoker.
Men ”A passage to India”, den sista romanen av Forster som publicerades under hans levnad, var alltså både lite för blommig och snårig för en i övrigt loj Italienresa. Det krävs dessutom en hel del detaljkunskaper om det koloniala styret. Av någon anledning blev det aldrig av att jag tog mig an den igen – även om jag gjorde ett halvhjärtat försök med en ytterst ålderstigen och praktiskt taget oläsbar svensk översättning från 1925 förra sommaren.
Sent i våras kom den dock i nyöversättning under titeln ”En färd till Indien”. ”Ständigt aktuell”, vet jag inte, men Helena Hanssons viga och ytterst ironimedvetna språkdräkt får den åtminstone att kännas alldeles ny.
Den som vill ta del av Forster i sin absoluta formtopp bör därför genast kasta sig över den här genomlysningen av de etniska och religiösa konflikternas Indien under tidigt 1920-tal, en kokande kittel av kolonial brittisk rasism, en aningslös vit medelklass och en förfrämligad och plundrad ursprungsbefolkning.
I romanens mörka hjärta återfinns som så ofta hos Forster sexualiteten, i det här fallet med våldsamma förtecken: i mörkret, under en utflykt till Marabargrottorna, utsätts miss Quested för ett sexuellt övergrepp. Händelsen får den krutdurk som det brittiska styret i regionen skapat att brisera.
Men blir miss Quested verkligen överfallen i grottorna? Forster vore inte Forster om han inte lämnade fältet öppet för den tragiska ironin. Möjligen hände det. Möjligen var det bara en hallucination, sprungen ur en överhettad kolonial fantasi. Möjligen blev till och med helt fel person utpekad.
Vi får aldrig bestämt veta svaret. Spelar det någon roll? Frågan utgör åtminstone ett av skälen till att jag redan nu vet att jag kommer att läsa om ”En färd till Indien”.
Företrädesvis en varm sommar.