Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Under fotbolls-VM i USA lyckades landets president uppväcka stor internationell vrede genom att ingripa i avstängningen av den amerikanske anfallaren Balogun. Efter ett samtal från Donald Trump till Fifa:s ordförande Gianni Infantino, fick Balogun spela i åttondelsfinalen mot Belgien, som övertygande sparkade ut USA med 4-1. Men den oerhörda överträdelsen från statschefens sida, liksom den sanslösa eftergivenheten från sportchefen, lämnar stor skada.
Även Trumps tafatta försök att sola sig i glansen av de spanska segrarna kom att bli omtalat. Med AI:s hjälp kan nu Donald Trump ses dröja sig kvar i exempelvis Da Vincis Nattvarden eller utgöra den femte medlemmen på Beatles ikoniska omslag till Abbey Road-skivan. Men även om Donald Trump är one of a kind, är det ändå sannolikt att en mindre kontroversiell president hade råkat ut för snarlika gliringar. I grunden är smäleken en sund reaktion på en politikers oblyga önskan att profitera på den mjuka makt som hägrar i andra samhällssfärer.
Det är inget unikt. Både i diktaturer och demokratier begriper makthavare att samhällets alla menings- och värdeskapande verksamheter är statushöjande redskap för den som förstår att använda dem, och förmår dra nytta av andras trovärdighet eller stjärnglans. Noggrant uttänkta selfies har numera blivit en viktig del av den politiska kommunikationen.
Frågan om politik och idrott ställs kanske tydligast på sin spets i den bedömning IOK, den internationella olympiska kommittén, gör av vilka som får delta i de olympiska spelen. IOK:s uppgift är att skydda den olympiska rörelsen och dess stadgar, skydda enskilda idrottares rätt att tävla och undvika att OS blir ett verktyg för stater eller regeringar.
Sådant som kan leda till avstängning är ifall länderna inte har självständiga nationella olympiska kommittéer, om det förekommer statlig inblandning i idrottsförbund, omfattande och systematisk dopning, eller brott mot IOK:s regler om medlemskap. Tolkningen av dessa principer har skiftat över tid, vilket har ådragit IOK kritik för att vara inkonsekvent och selektiv.
Den längsta avstängningen i modern olympisk historia gällde Sydafrika (1964–1992), eftersom apartheid innebar att staten inte medgav lika villkor för idrottare. 1992 fick Förbundsrepubliken Jugoslavien inte delta som nation på grund av FN:s säkerhetsråds sanktioner. Däremot fick individuella idrottare tävla under olympisk flagg. Resonemanget var att även om staten suspenderades, var idrottarna inte personligt ansvariga för sin statslednings agerande. Men beslutet innebar samtidigt att man lät FN:s politiska ställningstagande styra.
Allt är inte, och bör inte vara politik.
Efter avslöjandet att Ryssland under åren 2011–2015 hade bedrivit ett statligt organiserat system för att manipulera dopningskontroller i ett stort antal idrotter, vidtogs flera åtgärder. I Rio 2016 stängdes inte landet av, men efter individuella prövningar uteslöts många ryska idrottare. I sydkoreanska Pyeongchang 2018 sattes en ny standard: Ryssland fick inte delta som nation. Godkända idrottare tävlade i stället under beteckningen OAR (Olympic Athletes from Russia) utan rysk flagga eller nationalsång. I Tokyo 2021 och i Peking 2022 deltog ryska idrottare under beteckningen ROC (Russian Olympic Committee), alltjämt utan nationella symboler.
I oktober 2023 beslöt IOK om en avstängning av ROC, med hänvisning till att det inkluderade fyra av Ryssland ockuperade ukrainska regioner: Donetsk, Luhansk, Cherson och Zaporizjzja. Det var således inte det illegala invasionskriget i sig som motiverade avstängningen, åtminstone inte officiellt, utan konsekvenserna av detsamma som kom i strid med OS-stadgan.
Vid OS i Paris 2024 tilläts således inga ryska eller belarusiska lag att delta, men däremot ett begränsat antal individuella neutrala idrottare under beteckningen AIN (Athlete Individual Neutral). Bara de enskilda idrottare fick delta som inte hade stött Rysslands invasion av Ukraina offentligt, hade kontrakt med eller var anställda av den ryska eller belarusiska militären eller säkerhetstjänsten. Dessutom fick inga lagidrottare delta, endast individuella idrotter var aktuella.
Nyligen meddelade emellertid IOK att man provisoriskt häver avstängningen av ROC, även om man ännu inte fattat beslut om visning av den ryska flaggan, nationalsången, färgerna eller andra identifikationsmarkörer. Man uttalar också att man fortsatt står i solidaritet med Ukrainas olympiska rörelse och att man inte kommer att bjuda in ryska regerings- eller statsföreträdare till evenemangen.
Skälet till den förändrade positionen uppges vara att ROC inte längre inkluderar idrottsorganisationer från de fyra regionerna. Men Matvij Bidnyj, Ukrainas minister för ungdom och idrott, hävdar att Ryssland använt sig av en juridisk manöver; enligt honom har ROC tagit bort kategorin ”regionala råd” ur sina stadgar och därmed eliminerat inte bara de fyra ockuperade ukrainska regionerna, utan samtliga 85 regioner i Ryska federationen. Dessutom säger han att flera ryska idrottare har kopplingar till den ryska militären eller offentligt har stött invasionen av Ukraina. Det finns också uppgifter om att ryska idrottare strider vid fronten, eller har koppling till kidnappningen av ukrainska barn. Ett tungt ansvar vilar på IOK att gå till botten med dessa uppgifter, och garantera en kontroll av tävlande som alla kan känna respekt för.
När ska idrott ses som en rättighet för individen, och när blir den ett uttryck för staten?
Många har reagerat negativt på IOK:s beslut, däribland den svenska regeringen och EU, främst artikulerad genom Kaja Kallas, EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Men argumentationen utgår huvudsakligen från att Rysslands illegala invasionskrig är oförenligt med idrottens etos. Det är helt sant, men om den principen ska gälla finns det flera andra länder som deltar i spelen trots att deras statsledningar tveklöst agerar i strid mot de värden som den olympiska rörelsen sägs representera.
I grunden kokar det ner till frågan: När ska idrott ses som en rättighet för individen, och när blir den ett uttryck för staten? IOK:s svar har varit att varje fall bedöms utifrån sina specifika omständigheter, prejudikat, den olympiska stadgan och den internationella rättsliga kontexten. Så måste det förstås vara, men det kan få till konsekvens att gränsen mellan juridik, etik och geopolitik blir otydlig i försök att balansera ideal som ibland blir motstridiga.
För ur politisk synvinkel är det självklart att försöka isolera och stänga ute Ryssland från alla tänkbara sammanhang, för att sätta maximal press på Kreml, genom att bestraffa individer i den ryska befolkningen för sin statsledning – också med vetskap om hur starkt propagandaverktyg idrotten utgör för regimen.
Fast allt är inte, och bör inte vara politik. Det finns ett egenvärde i att, så långt det är möjligt, freda samhällets andra sfärer – civilsamhället, kulturen, vetenskapen, näringslivet, och den andliga. Därför är det bra att IOK har som utgångspunkt att försöka skapa vägar, om än få, smala och kontrollerade, för enskilda idrottare att få utöva sin sport och delta. Det är inte utan att det också finns en poäng i att medge talanger från diktaturer och autokratier att få uppleva ett sammanhang där internationellt överenskomna regelverk upprätthålls.
Men det förutsätter att regelverken är precis så stadiga som de behöver vara. Och om Ryssland lyckats häva avstängningen av sin olympiska kommitté genom en enkel fint som inte lurar någon, blir budskapet snarlikt det som Trump och Infantino gemensamt skickade från Seattle Stadium: att politikens mest skamlösa aktörer kan trumfa sportens meritokratiska regelverk. Så dödar man idrottens djupaste väsen.