Värmeböljorna slår just nu hårt mot sydvästra Europa. Bara i Spanien rapporteras 1000 människor ha dött av extremhettan i juni och nu väntar åter temperaturer på uppåt 45 grader. Även i Frankrike och Storbritannien har nya värmerekord slagits.
Kraftig värme i perioder är inget nytt i södra Europa, men den globala klimatuppvärmningen förstärker effekterna. Värmeböljorna kommer oftare och blir mer intensiva. På våra nordliga breddgrader är effekterna inte alls lika påtagliga. Det som sker i södra Europa visar emellertid tydligt att klimatomställningen måste tas på allvar. Att ta klimatet på allvar är dock något helt annat än att hemfalla åt panikåtgärder, alarmism och symboliska åtgärder som bara dränerar oss på resurser.
Det varmare klimatet ställer oss inför två huvudutmaningar: Hantera följderna och försöka vända utvecklingen så att uppvärmningen på sikt upphör och jordens klimat kan återgå till en mer normal nivå. Det är lockande att tro att det handlar om enkla politiska beslut. Men bägge utmaningarna kan egentligen bara mötas med ny teknik och ingenjörskonst. Politikens främsta uppgift är att underlätta för forskning och innovation på området.
Den första utmaningen är mest akut. I Frankrike har en debatt startat om behovet av mer luftkonditionering – något som länge varit standard i USA och som kan rädda liv. I norra Europa är troligen behovet av bättre översvämningsskydd mer aktuellt.
Den mer långsiktiga utmaningen – att stoppa själva uppvärmningen – har faktiskt redan gjort påtagliga framsteg. Det beror mindre på politiska kampanjer och mer på Kinas snabba utveckling av solceller och elbilar i stor skala. Pekingregimens huvudmotiv har inte ens varit miljön, utan att göra landet mindre strategiskt beroende av olja och gas.
I en värld där stora delar av jordens befolkning tagit sig upp ur fattigdom – speciellt gäller det Öst- och Sydasien – samtidigt som hundratals miljoner fler strävar mot samma mål, blir det tydligt hur tekniken är nyckeln till att hantera koldioxidutsläppen. ”Omfördelning” i form av långtgående restriktioner i väst kommer bara hjälpa på marginalen i jämförelse. Hela EU står för bara sex procent av de totala utsläppen av växthusgaser. Det som de rika länderna i första hand kan bidra med är just att främja ny miljöteknik, vilket samtidigt behöver ske på ett klokt sätt.
Klimatfrågan bör i det här sammanhanget sättas i relation till AI-utvecklingen. Många bedömare menar att Artificiell intelligens är det största som hänt mänskligheten sedan den industriella revolutionen – den revolution som är grunden för både vårt välstånd och dagens miljöproblem. På samma sätt innebär AI-utvecklingen både enorma möjligheter och risker.
AI-systemen väntas inom bara några år bli så kraftfulla att de i fel händer, eller om vi tappar kontroll över dem, riskerar bli en mycket mer akut fara än den globala uppvärmningen. Om vi å andra sidan hanterar AI-utvecklingen rätt kan den nya digitala tekniken bli ett avgörande verktyg för att lösa klimatproblemen. AI kommer kunna effektivisera och skynda på all teknikutveckling på ett så genomgripande sätt att vi i dag inte riktigt kan överblicka det. Det gäller även energieffektivisering och energiproduktion. För även om AI i sig kräver mycket energi är det ett rimligt antagande att AI kan bidra till stora energivinster genom bättre energiteknik.
Teknikoptimism avfärdas ibland som lättviktig eller ett sätt att slipa ta ansvar. Men mänsklighetens historia visar snarast att vi underskattar teknikens betydelse och överskattar våra politiska besluts inverkan på utvecklingen. Både alarmister och förnekare i klimatdebatten förenas i att de sätter de egna känslorna, den egna inställningen och beteendet i första rummet – trots att det oftast bara har en försumbar betydelse.
Det som krävs är tvärtom en kyligt rationell blick som förmår se de allvarliga problem som här och nu behöver lösas. Optimismen är faktiskt det enda som kan hjälpa oss att på riktigt hantera och stävja klimatförändringarna. Att det sedan visat sig att det som är bra för klimatet också råkar ligga flera viktiga länders säkerhetspolitiska intresse kan vi bara skatta oss lyckliga över.