David Wiberg
”Sörja”, Kaunitz-Olsson
Peter Fällmar Andersson är kulturjournalist och skribent på kultursidan.
Ung kvinna med angst åker till perifer folkhögskola, tidigt 90-tal.
Börjar spana på äldre kulturman till lärare.
Sliter med sorgen efter en död mamma – och den vidhängande frågan om vad det här egentligen är för liv att leva.
Sedan efterlängtat hångel, förstärkt kris – och katarsisfinal.
Det är inte för den prosaiska handlingen man gör klokt i att lägga till David Wibergs ”Sörja” på sommarens läslista. Det är för den säreget plågade, aldrig förutsägbara, inre värld Wiberg skapar åt Hélène. En värld full av otippade associationer, återkommande kursiverade lakonismer och plötsliga, svart komiska, versaler. Man undrar hela tiden vad denna Hélène, precis som hon verkar undra själv, ska ta sig för härnäst. Hon som hittar på egna ord för sin värld, egna namn för människor hon möter, hon som letar krampaktigt efter ett fotfäste medan hon bläddrar i Strindbergs ”Inferno” och hittar ett avsnitt där August kliver in i en liten kyrka vid Sorbonne: ”Den heliga modern och barnet helsa mig med ett mildt leende; den korsfäste, obegriplig som alltid, lemnar mig kall”.
Hélène söker efter detta något som inte lämnar henne kall. I litteratur och sprit och kanske också i den där läraren. Hon kallar honom Kj! för att hans namn är så fult.
Wiberg bygger sin absurda roman med säker hand. Inte lika rått formuleringsglad som Mikael Yvesand, men lika säregen. En återkommande mening lyder: ”Det ser komiskt ut, som taget ur en Tati-film”. Varje gång den dyker upp signalerar den ett par graders uppskruvad känsla. I en annan reprismening maler folkhögskoleläraren på om Öyvind Fahlströms enorma storhet i utlandet, ingen svensk har fattat den! I en tredje har någon ristat in ”LUDRET” på vägskylten med texten ”Lödershults folkhögskola 3 km”.
Här finns lite vid sidan av ett pappaporträtt, kallad Fadren, som balanserar mellan djup kärlek och total besvikelse. Pappakroppen som fastnat i tevefåtöljen, supandes med Hoola-skivan som evigt soundtrack. Han som ändå kommer upp till ytan ibland, med en varm livsuppehållande oneliner till dottern sin. Själv rör sig Hélène i en effektfullt skildrad miljö som i ett sekel varit unga, okonventionella svenskars extrafallskärm: folkhögskolan. Nu under attack av historielösa Tidö-grobianer.
För den som känner småstaden Ängelholm adderas en dimension. Orten ”Änglahålet” eller ”Änglahålan” är den plats som Hélène flyr från. Staden där hennes syster krisar med pojkvännen, Fadren krisar med en ny kvinna och ”Mödernet” ligger begravd. David Wiberg har hängt mycket i Ängelholm, bland annat för att Varanteater-kompisen Anders Anderssons pappa bodde där. Och aldrig har väl Sockerbruket, Gröna huset, Sandbergs salong och Brännborns omnämnts med sån total självklarhet i högklassig litteratur.
Komiker, arkitekt, skådespelare, dramatiker, illustratör, författare, i augusti sommarpratare – något slags renässansman är han nog ändå, denne David Wiberg. När Hélène ligger där bredvid sin mammas gravsten på Ängelholms kyrkogård och lyssnar på The Cures ”Pictures of you” planterar han en undran som lär dröja sig kvar länge i alla läsare av ”Sörja”.
Hélène, Hélène, hur ska det nu gå för dig i livet?