Charli XCX har haft ett tufft år. Tidigare i somras berättade hon om sin psykiska ohälsa i Rolling Stone. Hon mådde sämre än någonsin och antog att det berodde på all tid hon la ned på sociala medier. Som barn av sin tid blev hennes självmedicinering inget mindre än Sisyfosuppdraget att vara ”mer offline”.
Hur det gick med den saken vet nog bara artisten själv.
Klart är iallafall att hennes nya album ”Music, fashion, film” är något helt annat än succéalbumet ”Brat” från 2024. Porriga musikvideos där tjejer dansar i underkläder har bytts mot ett svartvitt omslag föreställande tre gravallvarliga män (John Cale, Marc Jacobs och Martin Scorsese). Borta är den bitchiga dekadens som präglade den neongröna skivan.
Om det är något ord som sammanfattar ”Music, fashion, film” är det snarare en slags vilsenhet.
Det deppiga anslaget märks inte minst i ”SS26”, där artisten sjunger om en catwalk som leder rätt ned i helvetet. Cynismen är lika rå som träffande i raderna: ”Think my politics could work as a press strategy, and my heritage could give me quite the USP”. Inte ens musik, film och mode räddar oss från undergången, konstaterar artisten som ägnat ett helt album åt konstformerna.
I emo-poplåten ”I’m afraid” består rädslan snarare av att förlora den man älskar, men också av den tudelade relationen till mörkret som de flesta konstnärer har. I ”Camera” får skaparångesten ytterligare en dimension, när hon sjunger om känslorna inför att ge sig in i filmbranschen och lättnaden över att inte skämmas ”även om hon suger” när hon skådespelar. För en självmedveten it-girl som Charli XCX kan jag förstå lockelsen i att ge sig in i en helt ny domän och tillåtas vara en noob.
Och kanske är en paus precis vad artisten behöver. ”Music, fashion, film” innehåller några få potentiella hit-låtar, men desto fler mellanmjölkiga och halvintressanta sånger om alltings meningslöshet. Hit hör ”Rock music”, det blaséartade långfingret ”Yeah” (en tröttsam upprepning av orden ”I don’t wanna”) och ”Persona”, som handlar om att se igenom människors poseranden.
Det är skitkul.
Bäst är Charli XCX ändå när hon återvänder till det ironiska, diviga och unhinged som präglade hennes Brat-era. Som ”2007”, nostalgilåten som mycket väl kan bli återkommande på de (visserligen tomma) nattklubbsgolven. Albumets starkaste är dock helt klart ”Wink wink” där artistens komiska ådra får ta plats på ett helt underbart sätt i raderna: ”Maybe I fucked your dad. Just kidding, I'm only saying that for effect”.
Det är skitkul. Även ”Rock Music” visar vilket komiskt geni hon är när hon sjunger om de incestuösa tendenserna i att kyssa sina tjejkompisar, följt av parentesen (”I knew you’d like that”).
Det är synd, men logiskt, att inte låta albumet avslutas i dur. Efter den fina ”Magic metal Montana”, om kärleken till hennes mångåriga producent och bästa vän A.G. Cook, återgår Charli XCX till mörkret i sin sista låt ”No One Lasts Forever featuring David Cronenberg”, en slags memento mori-pop som mynnar ut i ren skräck när filmregissören, en av artistens stora idoler, upprepar orden ”No one lasts forever, they are dead, they are gone”.
Ett dramatiskt avslut, kan tyckas. Men så är också ”Music, fashion, film” en enda lång humörsvängning till album, lika nihilistiskt som roligt. Det är frestande att uppmana Charli XCX att välja glädjen. Eller åtminstone det hon kan allra bäst: humorn.