Sara Berg är medarbetare på kulturredaktionen.
När jag var arton år och höll på att dö i anorexia, förklarade min terapeut på ätstörningsmottagningen att jag nu hade två val: antingen börjar jag äta igen, eller så kommer jag att bli inlagd. Då hade jag varit sjuk i fyra år.
Av någon anledning kändes maten som det minst dåliga alternativet, så dagen efter vaknade jag, gjorde frukost – och åt.
Det låter enkelt, men som alla tidigare och nuvarande ätstörda vet, var det inte det. Först många, många år senare kunde jag säga att jag hade ett relativt okomplicerat förhållande till mat.
Författaren Isabella Nilsson var lika gammal som jag när hon blev sjuk. Sedan blev hon inlagd. När det var som värst lovade hon sin mamma att överleva ett år till, istället för att tyna bort i anorexia.
”När jag vid 14 års ålder slutade äta sjönk min ämnesomsättning och kroppen stannade i växten. När jag började äta igen drygt ett decennium senare ökade ämnesomsättningen och kroppen vaknade upp ur sin dvala. För första gången på tio år kände jag nu fysiskt obehag och smärta när jag var hungrig, frusen och överansträngd.”
Citatet kommer från ”Om varmhållning av döda”, som är hennes senaste bok. Möjligen också den sista? Åtminstone på ett bra tag.
I ett Facebookinlägg från den 11 maj berättar Isabella Nilsson om ett nytt löfte: hon kommer att ta en paus från sitt författarskap och hon har förbjudit sig själv att återuppta det under de närmaste tio åren.
Varför? Det är en rimlig fråga. Skrivandet räddade en gång i tiden livet på henne. Att formulera rim och ordlekar blev ett sätt att stoppa det plågsamma ältandet inuti huvudet.
Det fungerar, kan jag intyga. Ångestpromenaderna blir lättare att gå om man håller hjärnan sysselsatt med någonting någorlunda konstruktivt och det är enklare att minnas sina tankar om de rimmar.
Nu hindrar skrivandet istället henne från att leva. I boken står det:
”Det är inte som att jag inte vetat ganska länge att jag snart måste välja. Att skriva eller att älska. Och det är inte som att jag inte vet – eftersom jag redan försökt – att jag inte har vad som krävs för att lyckas med båda samtidigt.”
Eller, som hon formulerar det i en intervju i Aftonbladet: ”Jag har på riktigt ställt in att träffa min älskare för att jag hellre vill stanna inne och skriva på texten om min älskare.”
Utifrån berättarjagets beskrivningar av sina olika älskare, skulle jag säga att det sundaste vore att aldrig träffa dem igen, men möjligen fortsätta att skriva om dem.
För oss depressivt lagda, är det nämligen alltför lätt att identifiera sig med andras mörker, att söka sig till dem som bär på det. För oss är det ljuset som är hotfullt.
”Jag kände även den sortens smärta som kallas njutning. Det är den svåraste smärtan att uthärda, den svåraste att lära sig leva med”, som Isabella Nilsson beskriver det i boken.
I Aftonbladet utvecklar hon sina tankar: ”njutning skapar per automatik väldigt hög fallhöjd. När man är på botten har man inte så mycket att förlora. Det finns ett lugn och en trygghet i det.”
Själv brukade jag tänka på njutning som knark. Tänk om jag testade och älskade det? Då skulle alla stunder utan kännas än mer miserabla. Sålunda var det bättre att avstå.
Sedan lärde jag mig att ovisshet och risktagande ingår i konceptet ”att leva” och att ljusglimtarna inte gör mörkret mörkare, utan lättar upp det i kanterna.
Jag kommer att sakna Isabella Nilssons skrivande. Hennes sätt att sömlöst sammanfoga borttappade gosedjur med Namiböknen, svensk fångvård, vattenmeloner och sci-fi i en och samma text. Hennes tankar om litteratur och – faktiskt – livet.
Däremot unnar jag henne frid i sinnet och en man som vet hur man älskar. Och en liten, självisk del av mig hoppas att hon bryter sitt löfte.
Den här veckan …
… läser jag: Caroline Ringskog Ferrada-Nolis kommande novellsamling ”Sex in the City”.
… tittar jag på: Andra säsongen av snygga och roliga ”Palm royale” på Apple TV+, om societetslivet på en country club i Florida i slutet av 1960-talet.
… lyssnar jag på: Kanadensiske darkwave-syntaren TR/ST, som tyvärr inte stannar här i närheten på sin Europaturné.