Livet låg framför dottern Emmy. Hon var 16 år och skulle börja en gymnasieutbildning. Hon och pappa Mikael skulle få möjlighet att ses mer. Men ödet tog en annan väg.
Emmy åkte bil med sin killkompis. Bilfärden gick i hög fart och slutade med en krasch i ett träd. Den unge bilföraren skadades och dömdes. Hans unga passagerare avled.
Det har nu passerat tio år sedan Mikael och familjen fick beskedet att det hade hänt en allvarlig olycka där dottern var drabbad.
– Jag var hemma i två veckor efter olyckan och levde då som i ett slags komatillstånd. Allt kändes overkligt, säger Mikael.
Det som hjälpte honom genom den första tiden, det var stödet från familj, vänner och kollegor på jobbet.
Att han bodde tillsammans med sin nya fru Eva och hennes båda barn, blev också ett stöd.
– Min fru har stöttat mig mycket, säger Mikael och blickar ut över sundet mot Danmark.
Känslorna finns fortfarande nära. Trots att det har passerat tio år sedan Mikael förlorade sitt enda barn.
Bara en kort tid före olyckan, hade Micke och Eva precis köpt och renoverat klart ett stort hus i Helsingborg för att de skulle få plats med hennes båda barn och Mickes dotter. En familj på fem. Men det livet blev alltså inte verklighet. En stor förlust för alla inblandade.
Micke hade länge känt att han ville jobba med något annat än på en verkstad där han hade varit i många år. Fyra år efter dotterns död, påbörjade han en utbildning till personlig assistent. Detta blev vägen till tröst för honom. Nu jobbar han som elevassistent på en skola i Örkelljunga.
– Jag ville jobba med människor och ge något av mig själv. Det får jag verkligen göra i det här jobbet och det har hjälpt mig att ta mig igenom alla dessa dagar sedan olyckan.
Micke har jobbat som elevassistent från förskoleklass upp till gymnasiet och engagerat sig i många elever under de här åren.
– Jag brukar säga att den enda gången många elever blir sedda, det är i skolan. Därför är det viktigt att man bygger en relation till dem, intresserar sig för dem och deras familjer, deras intressen och hobbys. Att man lyssnar så att de känner sig hörda.
Extra bra känns det när han får positiv respons från elever och föräldrar.
– De har visat tacksamhet många gånger. En mamma berättade att sonen nästan springer till skolan för att han trivs så bra och att sonen sa ”Micke fattar precis hur jag fungerar”.
En annan elev sa ”jag går till skolan främst för maten och dig Micke”.
Att kunna stötta barn och unga med diagnoser, känns som ett viktigt uppdrag, berättar Micke.
– Barn med diagnoser är ofta utsatta och känner sig lite annorlunda. En del har depressioner och funderar på varför de är annorlunda.
Mikael Nerberg har tagit sig igenom dessa tio år efter dotterns död, genom stöd från omgivning och genom sitt meningsfulla arbete.
I början tog han också hjälp av en traumaterapeut. Den hjälpen fanns via hans hemförsäkring.
Men även om det finns stöttning, så är förlusten av dottern något han bär med sig hela tiden.
– Jag tänker fortfarande på Emmy varje dag. Jag funderar på hur det hade varit om hon hade levt i dag. Vilket jobb hon hade haft. Hon var väldigt ambitiös. När jag ser jämnåriga till henne som har fått barn, så funderar jag över hur hennes liv hade sett ut, berättar Mikael lågmält.
Han tycker också att han redan hade fått sin beskärda del av tragedier i livet eftersom hans bror gick bort blott 20 år. Mikael vill därmed skicka med en påminnelse till alla bilförare.
– Det känns fortfarande väldigt onödigt och orättvist att min dotter skulle omkomma i en olycka när hon åkte bil med någon annan. Man blir förfärad när unga män kör vårdslöst och kör ihjäl andra. Det här får ju vi lida för resten av livet. Jag tycker man måste tänka på det när man tar körkort. Att vara försiktig och inse vilka fruktansvärda konsekvenser det annars kan få, säger Mikael Nerberg.
Besvikelsen och saknaden märks och känns när han berättar. Förlusten går aldrig att helt ersätta med något annat.
Men Mikael har även bestämt sig för att gå vidare i livet.
– Jag kan inte gå och känna agg till den person som körde olycksbilen, tycker han.
– Man måste blicka framåt och inte gräva ned sig i sorgen. Jag finner mycket tröst i att jag har varit mycket engagerad i Emmy. I hennes skolgång, hennes fotbollsintresse. Hon spelade fotboll i Billesholms IK tills hon var 15 år. Jag reste med henne till Rhodos 2014 och har många fina minnen och bilder med henne. Jag hittade på mycket med henne när hon var liten. Jag får vara tacksam för de minnen jag har med min dotter. Att jag har haft henne i mitt liv. Det är så man får tänka.