Glöm hot girl summer och brat summer. Nu är det dags för luddit-sommaren.
Nyligen samlades ett hundratal unga på en festival i New York som vill uppmuntra till att dumpa smarttelefonerna och leva mer offline. ”Summer of Ludd” kallades den, startad av en komiker som också driver ett företag som säljer telefoner utan internetuppkoppling. Den marknadsfördes inte online, utan bara på gammaldags vis medelst affischering, men har ändå omskrivits i opinions- och nyhetstexter i de största anglosaxiska medierna.
Festivalen ligger verkligen i tiden – ett smart grepp för att fånga upp en redan existerande rörelse av tekniktrötthet. Aftonbladet Kultur publicerade häromdagen en text om studenter som buar ut tech-eliten och ludditernas renässans.
Ludditerna var en rörelse bestående av hantverkare inom textilbranschen som slog sönder vävmaskiner under industriella revolutionen i 1800-talets England. Alltså the original teknikhatare.
Om luddit ofta används som skällsord när någon vågar yttra den ringaste teknikskepticism, reclaimar dessa människor nu ordet. En inte särskilt vild gissning är att fler kommer att följa efter. Med tanke på den ilska sociala medieplattformarna och AI-boomen väcker (Summer of ludd vänder sig mot båda) är det en lockande och edgy etikett. Konstnären och journalisten Molly Crabapple kallar sig helt oironiskt för neo-luddit, journalisten Edward Ongweso Jr likaså.
Men kan de verkligen sägas vara neo-ludditer?
Ludditerna organiserade sig med kodnamn. 1811 gick de ut under nattliga räder, bröt sig in i fabriker och förstörde tusentals maskiner. Den brittiska regeringen satte in militären mot dem, många hängdes eller deporterades till Australien.
Det kan tyckas långt ifrån gruppen i New York som samlades på en festival och sjöng ramsor mot ChatGPT.
Men om man ser till mål och inte metod finns faktiskt likheter.
Gruppen i New York vill visa att man inte behöver sociala medier för att träffa likasinnade, få människor att förstå hur sociala medieplattformarna profiterar på dem, och påminna om att det finns en mer meningsfull värld offline. De är kritiska till hur och varför tekniken tar över våra liv, snarare än tekniken i sig.
Ludditerna organiserade sig mot en samhällelig omvandling där deras hantverkskunskaper dalade i värde och fabriksägare ersatte dem med maskiner utan hänsyn till att de behövde mat på bordet.
I en understreckare i Svenska Dagbladet skriver Torbjörn Elensky att ludditerna sågs och ses som bakåtsträvande som inte förstod att deras uppror var utsiktslöst, maskinerna fanns och skulle förändra deras värv för alltid, men de hade rätt i en sak. Med utgångspunkt i författaren och akademikern Gavin Muellers bok ”Breaking things at work” menar han att deras kamp handlade om något större än att förlora sina inkomster, det handlade om en ordning där människan tjänade maskinen. Att diskutera och kritisera konsekvenserna av den tekniska utvecklingen behöver inte vara teknik- eller utvecklingsfientligt, poängterar han.
Men vilken strategi som fungerar för att motverka techjättarnas grepp är inte en helt lätt fråga.
I svenska medier kryllar det av tips på hur man skavmaxxar. Det är en översättning av engelska friction-maxxing, ett begrepp så värdelöst att det för alltid borde glömmas bort i ett avlägset hörn på internet. Det myntades av skribenten Kathryn Jezer-Morton som i en text på The Cut menade att det är bra att öka friktionen i våra förment friktionslösa liv, genom allt från att bjuda in en vän till sitt ostädade hem, till att inte använda sociala medier. Som om de två sakerna skulle gå att inordna under samma kategori.
”En rörelse mot friktion är verkligen det enda försvaret vi har mot de livsslukande flyktteknologierna” (technologies of escape), skrev hon.
Men det är inte ett försvar, det är självoptimering förklätt till försvar.
Andra tar fajten på juridisk och politisk väg: Tidigare i år fälldes Meta och Google i en historisk dom, en 20-årig kvinna stämde dem för att deras appar är designade för att vara beroendeframkallande. Allt fler länder inför åldersgränser på sociala medier, vilket kritiserats för att öka övervakningen.
När det gäller AI blir konflikten desto tydligare. Redaktören och skribenten Alice Berggren skriver i en essä i senaste numret av tidskriften Glänta om hur de enorma, energi- och vattenslukande datacenter AI kräver har blivit både metaforiska och materiella konfliktytor för den framväxande motreaktionen.
I London protesterar människor mot byggandet av ett datacenter som de menar skulle förvärra bostadskrisen. I Sverige har Googles planer på ett datacenter i Torsboda väckt ont blod. En våg av miljöstämningar och demonstrationer mot AI-jättar har dragit över USA. New York införde nyligen ett stopp för byggandet av nya datacenter. Det har även blivit en större hotbild mot AI-företag. I april kastade en man en molotovcocktail mot Open AI-grundaren Sam Altmans hus. Samma månad sköt en gärningsman mot en lokalpolitikers hus och lämnade en lapp under dörrmattan där det stod ”NO DATA CENTERS”.
I en forskningsartikel jämför terror- och teknologiforskaren Yannick Veilleux-Lepage de strukturella och ekonomiska förändringar AI orsakar med ludditernas situation. Det finns fog för jämförelsen, menar han. Skillnaden är att AI-utvecklingen går mycket snabbare än under 1800-talets industriella revolution.
Alice Berggren besöker i Glänta-essän Arrhenius, en superdator i Linköping som är tänkt att bli en av Europas mest avancerade. Bland datarack och kablar kommer hon att tänka på de kontraster som präglar samtiden:
”Medan människor i allt högre utsträckning hänvisas till artificiella miljöer, som skärmar, plattformar och algoritmiska arbetsflöden, gör de artificiella systemens materiella kroppar allt större anspråk på den fysiska världen ... Det är som om det mänskliga sakta pressas in i det artificiella, medan det artificiella tar över den materiella verkligheten.”
AI orsakar konflikter som skär igenom så många delar av samhället och förstärker så många redan existerande problem att det framstår som oöverskådligt. Det påverkar allt från klimatet till det kritiska tänkandet och landrättigheter. Många av dem som arbetar med att träna modellerna, de som ofta glöms bort när vi talar om hur mycket tid och arbete man sparar med AI, protesterar nu genom fackförbund när de ersätts av de modeller de tränat upp. Som GP och SvD:s granskning av Meta visat tjänade deras dataannoterare i Kenya extremt lite, och var dessutom hårt övervakade.
Oavsett på vilket sätt människor knyter an till ludditerna, genom idé eller metod, tycks det som om utvecklingen måste börja gå i en mer demokratisk riktning om det inte ska ta hus i helvete. Hur det ska gå till är en svår fråga. Är det möjligt att bromsa den AI-kapplöpning som är i full gång mellan de största ekonomierna? När alla försöker investera så mycket som möjligt i tekniken för att inte halka efter på den globala marknaden, och tekniken implementeras i stora delar av samhället.
Det blir allt tydligare att den snabba AI-utvecklingen inte tjänar gemene man, utan främst techjättarna, de som redan är världens rikaste.
Luddit-sommaren har bara börjat.