Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Den 29 augusti folkomröstar islänningarna om förhandlingarna om ett EU-medlemskap ska återupptas. Utfallet berör inte bara de 400 000 islänningarna utan kan också påverka EU-frågan i Norge där EU-medlemskap avvisats i folkomröstningar 1972 och 1994.
Island ansökte om EU-medlemskap 2009 efter den svåra finanskrisen. 2013 avbröt en EU-skeptisk regering förhandlingarna. Den socialdemokratiska statsministern Kristrún Frostadóttirs koalitionsregering hade ursprungligen sagt sig vilja hålla folkomröstning senast 2027, men efter att Donald Trump hotade att annektera Grönland ändrades tidsplanen.
Bidragande är inhemska ekonomiska påfrestningar. Island har drabbats av stigande inflation – 5,4 procent i mars 2026. Detta har blåst nytt liv i debatten om att ett EU-medlemskap kan ge större långsiktig stabilitet.
Folkomröstningsfrågan är enkel: ”Bör förhandlingarna om Islands medlemskap i EU fortsätta?” Mätningar under 2025 visade att runt 45 procent stödde EU-medlemskap, medan drygt en tredjedel var emot och många var osäkra.
Fisket och jordbruket är som i den norska debatten de hetaste frågorna. Ja-sidan argumenterar för att Island kan förhandla sig till speciallösningar liknande dem Sverige och Finland fick för sina arktiska regioner vid EU-inträdet 1995. Nej-sidan tror inte på det.
Islands utrikesminister har sagt att om en ja-seger följs av förhandlingar kan de avslutas på ett och ett halvt år eftersom mycket av EU:s lagstiftning redan tillämpas genom Islands EEA-medlemskap och Schengenanslutning. Även efter höstens omröstning krävs ett positivt svar i en andra folkomröstning om själva medlemsavtalet.
Stödet för EU-medlemskap har stigit i Norge, men nej-sidan leder fortfarande i opinionsmätningarna.
Om Island ansluter sig till EU blir Norge det enda nordiska landet utanför unionen. Høyres nya partiledare Ine Eriksen Søreide har redan anför det som skäl för norskt EU-medlemskap. Enligt finanstidningen Nettavisen menar hon att Norge skulle befinna sig ”i en helt annan situation” om EFTA-partnern Island går med i EU. Det nuvarande EES-avtalet riskerar att bli otillräckligt om Island lämnar EFTA.
Stödet för EU-medlemskap har stigit i Norge, men nej-sidan leder fortfarande i opinionsmätningarna. Trots att Arbeiderpartiet och Høyre i grunden är EU-positiva säger båda nej till att utlova en folkomröstning under nästa stortingsperiod (fram till stortingsvalet 2029). Skälet är öppet uttalat från Høyres håll: en ny folkomröstning bör inte hållas innan det finns ett stabilt majoritetsstöd för ett ja.
Kjell Magne Bondevik från Kristelig Folkeparti som varit statsminister (1997–2000, 2001–2005) kräver nu att regeringen ska utlysa en folkomröstning nästa år. Han menar att den geopolitiska situationen kräver att Norge inte blir det enda nordiska landet utanför EU.
Men rädslan för ett tredje norskt nej är stor. Den som i likhet med mig bevakade omröstningarna 1972 och 1994 vet hur djup EU-skepsisen är i den nu mycket rika olje- och gasnationen. Motståndsrörelsen mot EU har djupa rötter.
I januari 2025 lämnade Senterpartiet regeringen Støre i en tvist om EU:s energidirektiv. Det talar för att ett norskt EU-medlemskap ligger långt in i framtiden. Så är förmodligen inte fallet för Island.