Lenny Kravitz
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: 8 163. Längd: 130 minuter. Bäst: ”Always on the run” och det softare partiet med ”I belong to you” och ”Stillness of heart”. Sämst: ”Beyond the 7th sky”, segflytande oxdragarrock.
Det mest imponerande med Lenny Kravitz 2026 är kanske att han alltjämt håller på, att han har lyckats så bra med att konservera sin radio- och MTV-vänliga version av allehanda tung rock, funk och soul från 70-talets första hälft att han fortfarande kan spela på stora arenor.
62 år gammal ser lejonkungen från New York i sin eviga skinnjacka och sina lika eviga dreads, boots och utsvängda byxor imponerande mycket ut som han alltid har gjort.
I kväll hälsar han välkomna och säger att det känns fint att Stockholm har hedrat Avicii, som han hade äran att lära känna, med ett monument i form av en arena.
Och som vanligt är Kravitz generös när den riffglada rocken ska rullas ut på svensk mark för första gången på sju år. Kanske inte så mycket i scenshowen – den rymmer närmast sympatiskt få effekter med moderna arenarockmått mätt – men han har hela nio slipade musiker som backar upp. Majoriteten av dem i solglasögon och somliga, som gitarristen Craig Ross, vid Kravitz sida ända sedan 1991.
Således går det inte att klaga så mycket på själva leveransen, bandet gör precis vad de ska både med riffa på stället-rocken i obligatoriska The Guess Who-covern ”American woman” och den Stevie Wonder-anstrukna sängkammarsoulen i ”Honey”.
Ända sedan sina heydays i 90-talets gryning har Lenny Kravitz försökt baka ihop i princip uteslutande bra grejer: Sly Stone-funk, Led Zeppelin-rock, Beatles-psykedelia, västkustpop och allehanda Stax- och Motown-dofter. Till detta en rejäl skvätt peace in the valley, några väl tilltagna doser vibrationer och kosmisk energi, väldigt mycket looove. Allt förpackat i en näst intill parodiskt klassiskt läderform. Rawk, som det brukade heta på 90-talet.
Nog för att ambitionen lyckades ge den bildsköne sångaren några brottarhits när MTV peakade som mest, men Kravitz svaghet har alltid varit att han varit lite för mycket och lite för lite på en gång. Lite för mycket poser och övertunga, övertydliga riff, lite för lite verklig substans och nerv.
Han ger fortfarande ut nya skivor och klämmer in låtar från dem i setet, men verkar samtidigt ha landat tryggt i faktumet att han numera är en retroakt. Och till skillnad från förr, då ambitionen att följa sin feeling inte sällan kunde leda till på tok för utdragna solon och allmänt tålamodsprövande moment, bygger han i kväll upp sitt mest välregisserade set. Funkrocken tillåta aldrig flyta för segt och ymnigt, framför allt tre blåsare ger ny stuns åt ”Always on the run” och soft soulpop som ”I belong to you”, gedigna FM-rockballaden ”Stillness of heart” eller discorocken i ”The chamber” adderar pigg energi.
En hel del är också alltjämt vad det är, till exempel finns än i dag en övertro på hur många minuter finalen ”Let love rule” tål att kavlas ut. Men utan att på något sätt välta Globen ger Lenny Kravitz en med Lenny Kravitz-mått mätt högst stabil föreställning, som gissningsvis inte gör några gamla fans besvikna.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik