Håkan Hellström
Plats: Fredriksskans, Kalmar. Publik: 13 262. Längd: Två timmar. Bäst: ”13”, ”En midsommarnattsdröm”, ”Gårdakvarnar och skit”. Sämst: Studentflaksstänkaren ”Din tid kommer”. Fråga: Visst ”ror” publiken i ”Ramlar”?
KALMAR. – Den här idrottsanläggningen måste vara den finaste i Sverige, säger Håkan Hellström inledningsvis.
Han har inte fel.
Löparbanorna och de låga betongläktarna är svensk idrottsplatspornografi. Att kliva in på det gröna gräset på Fredriksskans är som att kliva in i en vänligare värld.
Musiken som spelas i högtalarna före konserten – Rod Stewarts ”Tonight’s the night (gonna be alright)”, Barbara Randolphs ”I got a feeling” och Björn Skifs ”Michelangelo” – ringar perfekt in den synnerligen svajiga och sentimentala soulestetiken från senaste albumet ”Svensk rost”.
Tolvmannabandet går på scenen till MC5:s ”Ramblin’ rose”. Attacköppningen med ”Tro och tvivel” gör mig mållös. Jag står mest och stirrar på Stax-tygmärkena på huvudpersonens jeansjacka – samma som för ett kvarts sekel sedan.
Den ofrivillige nationalklenoden från Göteborg har med åren uppfunnit ett alldeles eget scenspråk. Ett där varje andetag räknas, varje sekund måste fyllas med maximal närvaro. Inte ett enda ögonblick får gå förlorat. Och allra längst ut på scenkanten står en trollkarl och blåser i en trumpet.
Turnépremiären i Kalmar bjuder på låtar från varje Håkan Hellström-skiva.
Redan som tredje låt får vi till exempel rariteten ”13”, Hellströms cover på Big Stars ”Thirteen”, tillika en av hans största stunder. När den sömlöst går över i ”Långa vägar” kan jag bara le och släppa telefonens anteckningar.
Mellan låtarna berättas springsteenska storys till försiktigt groove. Om att vara ung och äppelkindad och vilja sluka hela livet – för att senare bli äldre och ätas upp av samma liv.
52 år gammal verkar Håkan Hellström ändå vara på en bra plats. Efter att ha abonnerat Ullevi i åratal med The Killers-rock och krystade edm-samarbeten finns åter någonting hemtrevligt och mjukt över hela hans musikaliska väsen. Hans lediga jonglerande med Charlie Chaplin-käppen i ”En midsommarnattsdröm” får manifestera detta.
I kväll bäddar Gbg-estradören och bandet in även äldre spår i den lätta soulen från tolfte albumet. När ”Gårdakvarnar och skit” får ett försiktigt Curtis Mayfield-sväng och Hellström ber hela publiken att vaja som öländska väderkvarnar uppstår konsertens mest rörande stund.
– En del vill bara fylla världen med fåniga kärlekssånger, som Paul McCartney sjunger”, säger Håkan och ger oss ”Svindlande höjder”. Den framstår som ännu en i raden av klassiker. Kvällens version skulle kunna användas i rätten som bevismaterial mot den som, fortfarande, hävdar att Hellström inte kan sjunga.
Scenerna när sång- och dansmannen från Västra Frölunda high-fivar varenda matros i främre ledet och ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” dundrar ut över Kalmarsund bör nog också nämnas.
Finalen – som bland annat inkluderar att Håkan, iförd studentmössa, sjunger ”Forever young” tillsammans med förbandet Miriam Bryant – är egentligen min enda invändning i marginalen. Det finns ett dussintal låtar från album som ”Ett kolikbarns bekännelser” och ”2 steg från paradise” som jag hellre skulle höra än de tidiga ballader som sångaren envisas med ett hålla fast vid på scen.
Ändå finns det fortfarande ingen som Håkan. Ingen med så mycket hjärta, själ och northern soul som får oss att dansa och sjunga ut våra stackars hjärtan av så oerhört smakfulla anledningar.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik.