Andras sand våra slott
Skurups skrivarlinje 2026. ellerströms.
Kvarlevor av ord
Kvarnby folkhögskola, Skrivarskolan i Malmö.
Maria Küchen är litteraturkritiker på kultursidan.
Du vet att det är sommar på riktigt, när du äntligen får sträcka ut dig i julivärmen med årets skrivarkursantologier.
Särskilt boken från Skurups folkhögskola, ”Andras sand våra slott”, är en fröjd att läsa. Flera av bidragen pekar framåt mot fullfjädrade författarskap. Helhetligt uppstår en mångstämmig kör där det sällan eller aldrig sjungs falskt. Det känns att de här skribenterna har övat.
Men hur ska de alla få plats i nutidens litterära landskap där konkurrensen är stenhård?
Några av dem, det törs jag nästan garantera, kommer i alla fall att låta tala om sig. Och i en samtid där det allmänna idealet är aggressiv materialism, är det gott nog att så många vill ge av sin tid åt något helt annat – ett år på folkhögskola där språk, fantasi och nyfikenhet på människan får stå i centrum.
Författare på heltid behöver man faktiskt inte bli bara för det. Medan jag läser avgångsantologin från skrivarskolan vid Kvarnby folkhögskola i Malmö, minns jag en elev jag handledde i litterär gestaltning som jämförde det hon gjorde med en keramikkurs. Bara för att man lär sig dreja och glasera och skapar några fina krukor, sa hon, är det ju inte säkert att man vill bli professionell keramiker med alla svårigheter och krav det innebär.
Att skriva har ett egenvärde, oavsett de där grandiosa författardrömmarna som så ofta ställer sig i vägen och skapar besvikelse. Alla kan inte bli Augustprisvinnare. Men alla kan komma en bit på vägen mot djupare språklig och mänsklig insikt. Därför är folkhögskolornas kurser i skapande skrivande folkbildning värd namnet, och – som sagt – den anrika skrivarlinjen i Skurup levererar mer än så.
I ”Andras sand våra slott” återkommer och varieras vissa teman. Erotikens ljus och mörker skimrar genomgående, till exempel i Elsa Beckmans täta text om att växa ifrån en stark men flyktig förälskelse. Relationer tänjs och skiftar, som när Olle Rehnfeldt leder läsaren mot avgrunden i sin berättelse om avund och skuld. Under en ytligt sett helt vanlig vardag, i suggestivt laddade landskap, vibrerar diffusa hot. Det tycks finnas ”en sorg i världens botten som är själva berggrunden och urmaterian och som inte kan tystas”, för att citera ur Theodor Carlgrens text om några välanpassade vuxna syskon och deras syster vars psykiska lidande håller deras liv i gungning.
Efter att ha rört mig i dessa textvärldar har jag bara två invändningar, en liten och en stor.
Jag vet att jag är en boomer och att skapande skrivande inte handlar om att prestera korrekt svenska. Men snälla handledare, kan ni inte banka in i era elever att det skaver med verbformer som ”springandes”, ”gåendes” och så vidare? Bara säg åt folk att redigera bort de där felaktiga avslutande s:en som dyker upp överallt. Tack.
Och, i dessa texter där det mesta sker inom och emellan enskilda personer: Var är de stora yttre sammanhangen och deras påverkan? De skymtar ibland, som i Cecilia Stanleys finstämda bilder från förorten Örtagården. Men jag hade velat ha mer, från fler, i dessa tider när hela världen skakar.