Förra sommaren transporterades kyrkan i Kiruna bort under mycket buller och bång. Vad i vår kultur gör det möjligt att flytta Guds hus för att det råkat få mineraler under kyrkgolvet? Teologen Petra Carlsson Redell söker svaret i en svensk kristenhet som anpassat sig till makten och tappat tron på det heliga i naturen.
Just nu är Kiruna kyrka stängd, den förbereds för återinvigning efter nyåret 26/27. Är kyrkan ändå Guds hus där den står? Är gudsmysteriet verksamt därinne i skuggorna? Förblir en kyrka Guds hus när den färdas på lastbil, med gudomen skramlande på flaket?
Medieuppbådet var stort, det hela var spektakulärt. Rent tekniskt var det fascinerande att se den enorma byggnaden fraktas (19-20 augusti 2025). Färdas långsamt förbi LKAB:s gruvtag och flaggviftande folkmassor. En folkfest. Ett omhändertagande av ett rum som bär släktminnen av solig kärlek, nattsvart sorg och dophögtider som spritter av lika delar oro och hopp.
När jag nämner kyrkflytten för en katolsk kvinna med rötter i Polen blir hon förvånad. Hon är uppvuxen vid ett berg där en medeltida kyrka är belägen. Prästerna har envist skyddat bergslandskapet genom alla århundradena, förklarar hon. De har inte velat se sin heliga plats invaderas av turister eller exploatörer. De skulle aldrig gå med på att man bröt mineraler i det berget. Aldrig.
Den etiopiske teologen Abate Gobena beskriver något liknande. Hans avhandling handlar om etiopiska kyrkskogar som aldrig huggs ner. De ses som heliga. Han har själv som präst arbetat för den biologiska mångfalden där.
Varför är det annorlunda här?
Vad i vår kultur gör det rimligt att flytta Gud med lastbil? Vilken teologisk logik kan ge ett statligt gruvbolag rätten att flytta en helig plats? Och få kyrkan att acceptera läget.
Medan Guds skapelse gröps ur som en ost och Guds hus flyttas slås världsrekord i kyrkaffe. Är Svenska kyrkans Gud mer inomhusgud än den som anas i exemplen från Polen och Etiopien? En innesittare som gillar kaffe med dopp? Är jordens skapare här förpassad till vissa inomhusmiljöer som kan flyttas?
Det är paradoxalt. Svenska kyrkan har å ena sidan en tydlig profil vad gäller miljöfrågor och har en teologiskt motiverad handlingsplan för klimatet. Men är å andra sidan en av landets största skogsförvaltare. Tills nyligen har man inte haft ambitionen att bedriva ett mer hållbart skogsbruk än andra, inte betraktat skogen som mer helig än andra skogsbolag gör. På samma sätt verkar man inte betrakta marken under kyrkan som Guds, bara golvet i den.
En förklaring skulle kunna vara att Svenska kyrkan är oskyldigt kidnappad av sekulära ekonomiska intressen. Att den lutherska kyrkan i Sverige råkat få skog på halsen och fastnat i en ohållbar, ickekristen skogsindustris grepp. Råkat få mineraler under kyrkgolvet och storstilat valt att maka på sig när Europa behöver mer järnmalm.
Så är det nog delvis. Den lokala församlingen i Kiruna hade knappast något val. Men det kan också finnas en annan förklaring, något mer djupgående, nedärvt i svensk luthersk kultur. Vad? Som forskare i teologi har jag varit som besatt sedan i augusti. Eller längre, det började långt före kyrkflytten, före skogsdebatten.
”Mamma, du gör inget annat.”
Jag tar mig an ämnet på tusen olika sätt, konstutställningar, akademiska artiklar, bokmanus, filmer, tidningsartiklar, en forskarkonferens om religion, extraktivism och kolonialism. Håller jag på att bli Bea Uusma? Jag kan inte sluta, smyger in på toaletten med datorn på lediga dagar.
Några tänkbara förklaringar till det svenska utvinningskramandet ges om man tittar på hur Sverige förändrades efter reformationen.
Då kom Bibeln på folkspråket, andligheten blev mer tillgänglig. Men den förenklades också, eller förtydligades. Det är något av det mest grundläggande i den lutherska läran: ”tron allena” och ”skriften allena” (sola fide, sola scriptura). Inga andra kanaler till Gud behövdes än tron och skriften. Detta ledde till en reducering av andliga uttryck. Ibland i form av ett våldsamt nedtystande av andra röster och annan andlighet. Det som sågs som folktro och vidskepelse förbjöds och därmed mycket av naturandlighet och föreställningar om helighet i naturen. Genom att stämpla vördnad för träd och naturväsen som vidskeplighet eller demoni, tystades både folklig andlighet och samiska livsvärldar.
I den meningen blev Gud faktiskt mer innesittare efter reformationen. Och mindre beskyddare av markerna. Andligheten flyttade in i kyrkan, in i ordet, in i böckernas värld.
Och så idén om att ”förvalta sitt pund”. Efter reformationen kom det att ses som en moralisk plikt att använda resurser, och vårdslöst att låta dem ligga obrukade. Tidigare fanns idéer som nedärvts från antiken om att låta marken vara. Det fanns folkligt spridda uttryck: ”Det Gud har dolt ska människan inte blottlägga” var ett argument mot gruvor, som länge ansågs moraliskt förkastliga. Ibland nödvändiga men inte i sig av godo. Med den lutherska betoningen på att förvalta sitt pund blev det annorlunda. Att låta mineraler ligga i marken obrukade eller skog stå orörd kunde nu ses som att missköta den gåva man fått av Gud.
En tredje aspekt: Martin Luther kämpade med sina otillräcklighetskänslor, han var orolig att han inte dög. I sin pappas ögon, som det verkar, men också i Guds. (Möjligen, troligen, hängde de där två ihop. De gör ofta det.) Han kände att vad han än gjorde, hur många mässor han än gick på, hur mycket han än bad, så kunde han ändå inte vara säker på att han var rättfärdig i Guds ögon. Men så fick han en insikt, ett slags uppenbarelse: Guds vilja står över och bortom denna världens lagar och viljor. Det är inte upp till människan att avgöra om hon är rättfärdig, för i Guds ögon kan den orättfärdige samtidigt vara rättfärdig. Guds vilja står över förnuftets lagar, står över fysiska lagar.
Tidigare hade kyrkan lärt att Gud begränsades till de moraliska och fysiska lagar Gud hade nedlagt i skapelsen. Efter Luther tänkte man annorlunda. Gud stod över naturens och moralens lagar. Om något var gott var det för att Gud ville att det skulle vara gott.
Och så gick tiden. Och främmande för Luther så trädde Gud i bakgrunden, medan människan, Guds avbild, hamnade i förgrunden. Om nu Gud stod över de där gamla idéerna om att gruvor och skövling var omoraliskt, ja men då kanske människan också gör det? Människan, skapelsens krona, Guds avbild. Teologen Terra Schwerin Rowe visar hur luthersk teologi bidrog till att man kunde omförhandla tidigare moraliska gränser för hur mycket man fick exploatera naturen.
Detta sker ungefär samtidigt som den första silvergruvan öppnar i Nasafjäll. Historikern Gunlög Fur beskriver hur kyrkor byggs i gruvans närhet. Samisk arbetskraft utnyttjas i gruvan. Kyrkan och staten går hand i hand.
Den skogssamiska tänkaren och aktivisten Karin Stenberg såg det klart redan 1920. I ”Skogssamisk vilja” från 1920 beskriver hon vad hon hört majoritetssvenskar säga: Att det är de som minsann har tagit vara på naturtillgångarna genom att kolonisera landet och ”väcka de slumrande miljonerna”. Att om samerna hade varit ensamma hade deras marker fortfarande varit ödemark. Hon bemöter detta med en fråga; ”till vilkens fördel koloniserades Lappland? Och vilka äro de, som taga hand om de yrvakna miljonerna? Är det inte svenskarna själva?”
Så berättar hon en liknelse om en man som har det han behöver, varken mer eller mindre. Är nöjd så. Grannen är däremot girig. Hans behov har ingen gräns, skulle kanske poeten Paulus Utsi säga. Den girige mannen tar av den andre och motiverar stölden med argument som påminner om vår tids debattörer: ”Om där inne i häbbret all världens skatter äro hopade, äro de dock intet värda, så länge de ligga inlåsta. Du skall vara tacksam mot mig och mina söner för att vi satt förmögenheten i rörelse! Se bara, hur hela min stora familj med alla dess tjänare och husfolk nu kan leva på vinsten (...).”
Vänta nu. Var det 1920 hon skrev detta, eller var det 2022, i samband med nya regeringsbeslut om gruvbrytning? Eller våren 2026 efter Ebba Buschs utspel om att landet kommer tjäna på att urfolkens rättigheter ignoreras. Jag blir osäker.
En sista sak (även om det finns mer, Uusma-varning, som sagt). De lutherska reformatorerna menade att det finns två regementen i världen. Å ena sidan det andliga regementet, som kyrkan hanterar. Å andra sidan det världsliga regementet, som staten hanterar. Båda ligger under Gud, menade de, men bör organiseras i samhället på två olika sätt. Det andliga ska organiseras av kyrkan, det världsliga av staten.
Men i Sverige blev det inte riktigt så. Här hamnade båda under kronan genom Gustav Vasa och därmed förlorade kyrkan en del av den roll som kritisk motvikt till staten som den kunde ha haft. En luthersk kyrka, menade reformatorerna, ska värna det andliga regementet och vara en nagel i ögat på den logik som inte respekterar det andliga. Bjuda motstånd mot den logik som inte låter Guds skapelse vara Guds. Inte bara bjuda på kaffe. När träd inom kyrklig terminologi började kallas prästlönetillgångar, alltså pengar, då borde man från kyrkans håll förstå att något inte stod rätt till. Då har kyrkan börjat tänka som en statsekonom.
För i centrum av Luthers lära står en Gud som övergår vårt förstånd, som anas i allt, även i musens päls och tassar. En kyrka med en sådan Gud, borde vägra att köra Guds hus på lastbil.
Läs fler av DN Kulturs essäer, som Athena Farrokhzad om Lars Forssells ”Oktoberdikter” och Thilde Wolf om vår tids pessimistiska uppgivenhet