”Ett land lika stort som Kalifornien, med färre invånare än New York City, och som bygger egna ubåtar, stridsflyg, bilar, lastbilar och 5G-teknik – möjligheterna här borde vara fantastiska. Men när det gäller rymden är det svenska angreppssättet fel”, säger Aaron Dinardi i en intervju med Di:s ledarsida.
Vad är det som inte fungerar?
”Svenska staten spenderar mycket pengar på rymden. Pengarna går till Rymdstyrelsen som väljer vilka ESA-projekt Sverige ska delta i – oftast vetenskapliga forskningsprojekt. Europeiska rymdorganisationen, ESA, tar 20 procent i administrationsavgift och de återstående 80 procenten kommer tillbaka till svenska företag. Så i slutändan producerar svenska rymdföretag främst hårdvara som är relevant för vetenskapliga projekt men saknar kommersiell relevans eller försvarsrelevans.”
Det ska sägas att det finns tongivande röster i rymd-Sverige som inte delar denna nedslående lägesbild. Men det går heller inte att bortse ifrån realiteter som att rymdfrågan i Sverige ägs av utbildningsdepartementet och att forskning och utforskning varit det som varit vägledande, inte vad rymden kan användas för och till.
”Ur ett försvarsperspektiv handlar det om att uppnå meningsfulla förmågor, och rymden är egentligen bara en operativ miljö – som kan användas som ett verktyg för det. Rymden är den ultimata utkikspunkten för att få information om motståndaren.”
Aaron Dinardi, som också har ett förflutet i det amerikanska flygvapnet, vill se helt nya sätt för upphandling av rymdtjänster. Det handlar i grund och botten om att staten måste ta en ledande roll i att skapa rätt förutsättningar för privata företag. Han vill att myndigheter, som exempelvis Myndigheten för civilt försvar, Försvarets materielverk, FMV, och Rymdstyrelsen, ska förändra sitt sätt att interagera med rymdindustrin – genom att i första hand upphandla helhetslösningar med dubbla användningsområden.
”Det är på den kommersiella sidan framstegen sker och det är där det riktigt stora riskkapitalet finns.”
”Det var inte förrän Nasa började interagera med rymdindustrin i USA på ett radikalt nytt sätt, och utvecklade ett helt nytt recept för hur man samarbetar med industrin, som positiva förändringar faktiskt började ske.”
”Om man läser den finska rymdstrategin har Finland förstått det rätt. De prioriterar skapandet av ett inhemskt ekosystem av företag som kan leverera helhetslösningar med försvarsrelevans, och de använder statliga medel för att främja utvecklingen av det. Det är ingen slump att företag som Iceye, Kuva Space och Reorbit är finska.”
Så skulle du vilja höra att staten sa: Vi vill ha en förmåga att exempelvis bygga egna satelliter – och att pengar kanaliseras till privata företag?
”Ja, men det måste ske genom statliga upphandlingskontrakt som är strukturerade på ett radikalt annorlunda sätt. USA lät det gamla ekosystemet vara och skapade i stället ett helt nytt, konkurrerande ekosystem vid sidan av. Så jag säger inte att Sverige helt ska sluta med det gamla, men tyvärr är det absolut inte möjligt att använda det som redan finns för att uppnå det nya. Om man vill främja utvecklingen av genuina New Space-företag, med revolutionerande nya förmågor, behöver man acceptera att det måste ske helt separat från det befintliga systemet. Det finns en statlig upphandlingsmekanism i USA som heter OTA – Other Transaction Authority – och den är medvetet utformad för att med flit bryta mot alla traditionella upphandlingsregler.”
Vad skulle det innebära i praktiken?
”Ska man köpa en ubåt eller ett stridsflygplan bör man använda det gamla systemet och de etablerade företagen. Men om man vill skapa radikalt ny, revolutionerande teknologi snabbt och betydligt mer kostnadseffektivt, då använder man det nya tillvägagångssättet och de nya företagen. Men det är just här det svenska systemet fallerar, eftersom det inte finns någon mekanism som tillåter myndigheter att agera på det nya sättet.”
Men vad hindrar egentligen svenska innovativa rymdföretag från att starta sin egen variant av säg Iceye? Svenska riskkapitalister tycks vara väldigt intresserade av rymden.
”De nuvarande problemen kan inte lösas på ett bottom-up-sätt. Riskkapitalisterna är intresserade av rymden, men de hittar inga svenska rymdföretag värda att investera i eftersom den svenska staten inte drar åt rätt håll på rätt sätt. Så om du är svensk entreprenör och vill starta ett rymdföretag som har en chans att lyckas, då lämnar du Sverige (som Reorbit gjorde). Sveriges miljö motarbetar dig och tvingar dig att bli komponentleverantör till ett ESA-projekt eller de stora etablerade svenska företagen. De strukturella problemen här kan bara lösas på ett top-down-sätt, av politikerna.”
I ljuset av detta hade det onekligen varit rimligare om näringsdepartementet hade hand om rymdfrågorna. Det är på den kommersiella sidan framstegen sker och det är där det riktigt stora riskkapitalet finns. För övrigt har Sveriges första egna militära satelliter byggts av utländska kommersiella företag och skjutits upp av Space X-raketer.
Sverige borde låta sig inspireras av USA men också av Finland. Förändring är möjlig. Men då måste vi, som Aaron Dinardi påpekar, ändra på invanda rutiner. Regeringen har chansen att flytta fram Sveriges position på rymdområdet. Ta den.