Arvid Jurjaks är medarbetare på kulturredaktionen.
Nu peakar grillsäsongen! Röken stiger över villataken. Fettet fräser i entrecôterna. Svenskarna sätter i sig runt 80 kilo kött per person och år. Det är tio kilo över EU-genomsnittet. Ändå vill landsbygdsministern att vi ska äta mer.
När Dagens Nyheter hälsar på hemma hos Peter Kullgren (KD) i Karlstad svingar han mot både Livsmedelsverkets åtstramade köttrekommendationer (blygsamma 350 gram i veckan) och vegetariska skolluncher.
Det låter som om det pågår politisk tvångsmatning i matsalarna när man lyssnar på ministern, en ideologisk foie gras som göds med miljöpartistisk falafel i barnens små kroppar.
Dessutom leder det till järnbrist bland kvinnor, anmärker hustrun och partikamraten Sarah Kullgren, som pekar ut vegetarisk kost som antifeministisk.
Må så vara. Så varför ska då maken Peter i sitt läderförkläde rätta sig efter det kvinnliga behovet av kött?
Innan vissa tror sig kunna urskilja godhetssignaler i röken från min trädgård: Jag äter också kött. Jag försöker övervinna den etiska konflikt det leder till genom att göra det sällan. Och ekologiskt.
Hur det går? Sådär.
Krav på etisk djurhållning, ursprungsmärkning och lyckliga grisar tyder snarare på en gentrifiering av köttet än ett ifrågasättande av den exploatering som all djurhållning innebär. Det menar den brittiska författaren Amber Husain, aktuell med boken ”Tell me how you eat”.
Genom det lite obekväma begreppet köttkärlek, meat love, försöker hon fånga en ideologi där vi tror oss kunna gottgöra för vår grymhet genom att uttrycka kärlek och omtanke för det vi har ihjäl. Det är möjligt att det leder till ett mer hållbart jordbruk, men dimridåer av ömhet och autenticitet skymmer också det industriella dödandets logik. Och riskerar att upphöja och mystifiera det.
I essän ”Meat love” från 2023 synar Amber Husain det senaste decenniets uppsjö av böcker och tv-program som närmar sig djurhållning och köttproduktion från det här kärlekshållet. Som den amerikanska journalisten Michael Pollans ”The omnivore’s dilemma” eller den brittiska tv-serien ”River cottage”. I Sverige kan väl ”Mandelmanns gård” sägas ha verkat i samma tradition. Eller Per Mobergs passionerade hårdhänthet vid skärbrädan.
Kanske är respekt ett bättre ord än kärlek. Djuren ska ha haft det bra.
I en kokbok som jag gärna bläddrar i släpar den franske bagaren Sébastien Boudet omkring på en gammal höna. Jag föreställer mig hur den levt livet till fullo i sin hönsgård. Och hur visheten som åren förlänat dess hönshjärna också ger en rikare coq au vin.
Köttparadoxen kallar psykologer den motsägelse det innebär att bry sig om djur och samtidigt äta dem.
Att blanda in absoluta idéer om kärlek och naturlighet i en relation som knappast har med vare sig det ena eller det andra att göra – om vi ska vara ärliga – är ett sätt att försöka lösa konflikten.
Något som KD-ministern förmodligen inte behöver ägna sig åt. Peter Kullgrens roll i förhållande till djur och natur är den obestridda dominanten. Men i iscensättningen av sig själv som politiker lånar han av gentrifieringens attribut: bilder på sociala medier föreställande Kullgren i jakttorn och gröna kohagar med vackert gistna grindar.
Efter SD är KD det parti som nog tydligast betonar bevarandet av svenska seder och traditioner. Det var bättre förr, helt enkelt. Utom köttätandet då. 1960 åt befolkningen Sverige måttliga 51 kilo per person. Vore inte det något att sträva efter?