Det kan vara mig det är fel på.
Men jag förstår faktiskt inte riktigt vad Ewa Fröling pratar om.
Skådespelaren skissar suggestiva scener från ett Tallinn runt tiden för Estoniakatastrofen, berättar medryckande om en kärlekspartner med hemliga uppdrag för Sovjetunionen.
Om det hänt på riktigt? Det känns inte viktigt att förstå. Frågan vad det betyder besvärar mig mer.
Telefonsamtal med Ingmar Bergman och resor till Paris med Jörn Donner är information vi kan förankra i Ewa Frölings fantastiska karriär.
Den finstämda monologen som Emelie, i någon sorts epilog till ”Fanny och Alexander”, likaså.
Sen hoppar vi in i en drömlik promenad bakom August Strindberg, vidare till en sammanbiten uppläxning av AI (”min genererade herde”, som Fröling säger).
Potatissorter och dess kvaliteter räknas upp.
Ewa Frölings mentala krasch berör. Minnesbilder av barnens röster utanför sovrumsdörren, hur uppgiften att knyta ett par skor blir omöjlig.
Jag vet att historien är Frölings, för jag har hört henne berätta den i ”Stjärnorna på slottet”.
Den nyckeln hade jag. Men med sorgsen frustration konstaterar jag att det hade behövts fler.
För det är lätt att trivas där inne bland Ewa Frölings tankar. Jag hade velat förstå fler av dem.