Chris Rehn håller som bäst på med att fixa med lite kablar när det plötsligt börjar välla in folk i tältet på Gatufesten i Sundsvall. Horder med människor kryssar mellan langosstånden och de färgglada drakstatyerna längst Storgatan på väg mot festivalens minsta scen.
– Vad fan är det som pågår, har det hänt någonting? minns jag att jag tänkte, säger han.
Några år senare kommer Chris Rehn själv att vara en av dem som fansen skriker efter, men den här kvällen i början av juli 2004 kliar han sig förvånat i huvudet. Det är han inte ensam om.
”Jag fattar ingenting. Inte ett skvatt”, skriver Dagbladets recensent Jens Höglin som knappt håller på att komma in i tältet.
Mattias Boström på Sundsvalls Tidning konstaterar detsamma – att publiken är i extas, men att han själv finner musiken ”totalt intetsägande”.
Det är första gången som Ångebandet Takida möter en oförstående kritikerkår, men långt ifrån den sista.
I decennier har det varit ett av Sveriges största – och mest sågade – rockband.
Flashbacktråden ”Vi som hatar Takida” är 26 sidor lång och även på Reddit haglar glåporden: ”Alla som lyssnar på Takida är inte med i Lyxfällan. Men alla som är med i Lyxfällan lyssnar på Takida”.
Det går så långt att Takida polisanmäler en recensent.
Hur kan det komma sig att ett band som på egen hand har tagit sig från ungdomsgården i Ånge till att spela på utsålda scener runt om i landet har blivit en sådan slagpåse? Varför just Takida?