SANKT PETERSBURG Hon känner flertalet av stadens poliser personligen. De griper henne med jämna mellanrum. Nu får hon inte längre böter utan körs hem, i stället för till häktet. Jelena Osipova är en av Rysslands mest kända krigskritiker. Under åren han varit en av landets ledande röster för fred. Outtröttligt fortsätter hon att protestera mot Rysslands invasion i Ukraina genom kritiska konstverk och plakat.
Allt oftare slutar det med att regimen stoppar hennes utställningar, ofta dagen efter invigningen.
– En till utställning har just ställts in. Ägaren till galleriet har klassats som ”utländsk agent”. Så jag har tagit hem målningarna.
Jelena Osipova pekar mot några tavlor som står lutade mot väggen. Vita rosor på röd brinnande mark under svart himmel. En sorgsen soldat bredvid texten ”bli inte kanonmat”. En fredsduva med orden ”Ryssland utan Putin”. Hon bär ur tekannan i köket för att koka upp vatten.
Vi träffas i hennes lilla lägenhet i hjärtat av S:t Petersburg. Hon bor i en sovjetisk så kallad kommunalka, en lägenhet som delas med andra och har gemensamt kök och toalett. Jelena rör sig långsamt, hon är snart 80 år och har svagt hjärta. Men engagemanget brinner fortfarande.
– Jag är inte rädd för någonting. Det här är mitt land, mitt fosterland. Varför skulle jag inte kunna säga vad jag vill på ett fredligt sätt?
Hon orkar inte hålla upp plakaten själv och måste bäras in i polisbilar eftersom hon har svårt att resa sig upp. Polisen har överseende på grund av hennes ålder och bräcklighet. Jelena skulle inte heller kunna betala böter eftersom pensionen motsvarar 744 kronor.
– Just nu är jag mest orolig för att Putin ska börja hota med kärnvapen igen. Vi måste fortsätta motståndet mot sådana galenskaper.
Det politiska förtrycket har förvärrats kraftigt sedan Rysslands fullskaliga invasion i Ukraina, enligt människorättsorganisationer. Oberoende medier, oppositionspolitik och offentliga protester mot kriget existerar knappt.
Klassas som utländsk agent
Lagar mot att ”diskreditera de väpnade styrkorna” används för att åtala kritiker. Digital övervakning och ansiktsigenkänning används alltmer. Det syns kameror överallt längs gatorna i Moskva och Sankt Petersburg. Omkring 1 200 journalister och fredsaktivister stämplas som ”utländska agenter” och tusentals har fängslats enligt FN.
Det är något som SvD:s utsända reporter påminns om under resor i Ryssland, eftersom landet satt upp Sverige på en officiell lista där Sverige kallas för ”ett ovänligt land”.
– Du är klassad som utländsk agent och dessutom svensk så var försiktig, säger personer med koppling till Kreml.
Nu sluts locket av tystnad allt tätare kring en särskild grupp.
Den kreativa sektorn med konstnärer, artister och författare har upplevt dramatiska förändringar efter Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina.
Även tidigare utsattes konstnärer och författare för censur. I dag beskrivs klimatet som brutalt. Upprepade kortvariga gripanden, så kallade karusellgripanden, sker regelbundet av konstnärer vars verk tolkas som kritik mot regeringen eller kriget. Utställningar och festivaler ställs in. Böcker dras tillbaka eller fylls med svarta överstrykningar.
Regeringen hävdar att åtgärderna behövs för att skydda den nationella säkerheten och bekämpa extremism. Det avfärdas av bedömare utanför Ryssland.
– Regeringen gör allt för att kontrollera kulturen och konstnärerna tills kriget är över, säger Polina Sadovskaya, tidigare chef vid PEN America till The Art Newspaper.
Tusentals kulturpersonligheter har flytt sedan 2022. Men regimens tentakler når utanför landets gränser.
I mitten av juni sköts en rysk konstnär ihjäl med fem skott i Polen. Han var känd för sin Kremlkritik och hade visat karikatyrer av Putin och Josef Stalin i Berlin.
Andra, som stannat i Ryssland, beskriver en tillvaro med ständig oro för att polisen ska dyka upp blandat med plågsam självcensur.
– Vi klassas som de nya extremisterna, säger konstnären Ilya som vi träffar på ett undanskymt ställe.
Hemliga gallerier
Ståldörren på innergården i centrala Sankt Petersburg är rostig. Stentrappan innanför grådaskig och skrovlig. Glödlamporna sönder. Åtta trappor upp möter en annan syn.
Långa korridorer och rum med väggarna fulla av färgsprakande målningar. Små alkover med svartvita fotografier och flimrande videofilmer. Folk överallt som diskuterar livligt. Kring ett stort träbord sitter en grupp och dricker vodka i små glas.
Det här är ett av Sankt Petersburgs många halvhemliga konstgallerier med blomstrande liv ”underground”. Bara särskilt inbjudna släpps in.
Konstnärerna skyddar varandra och vid diskreta utställningar kontrolleras noga att inga personer med regimkopplingar kommer in.
Bland målningarna syns flera som skulle kunna klassas som regimkritiska. En visar makthavare som gräver i en rödflammig hjärna, en annan kvaddade militärfordon på ett slagfält, en tredje stenåldersmänniskor som panikartat springer efter drönare. Flera är ironiska, färgade av satir och dubbeltydighet.
Konstnären Ilya tar oss med bakom ett blått skynke, in i en liten skrubb. Där visar han den ”förbjudna konsten”. Putin som fluga och andra ironiska målningar av presidenten. Han plockar fram de stora målningarna ur ett skåp och ställer tillbaka dem lika snabbt.
– Den här tiden är förbi. Vi kan inte längre måla Putin – då grips vi.
En gång var säkerhetstjänsten FSB här. De gick runt och granskade målningar. Pekade på vissa som plockades bort och tog några tavlor med sig.
– Sedan dess är vi enormt försiktiga.
Konstnären Natasha står bredvid sin målning av det misslyckade upproret 2023 av paramilitära Wagnergruppens ledare Jevgenij Prigozjin. I dag skulle hon aldrig göra en sådan tavla.
– Det är alldeles för känsligt. Jag har redan många vänner i fängelse. Jag är bara 35 år och vill inte spendera resten av mitt liv bakom galler.
Det är svårigheten, berättar många som vi träffar i stadens undre konstvärld. De vill uttrycka sig genom konsten och vara kritiska – men vet inte längre var gränsen går.
– Ingen vill vara tyst. Vi försöker alla hitta nya sätt att göra konst och uttrycka oss fritt utan att hamna i fängelse, säger Boris.
Han jobbar på en keramikverkstad ett par kvarter från det halvhemliga galleriet. Nyss blev hans utställning inställd efter att han klassats som ”utländsk agent”. Han funderar på när han passerade den osynliga gränsen. Kanske är det keramikfigurerna av den fruktade ryska kravallpolisen OMON – som saltkar med hål på huvudet.
– Man måste vara väldigt försiktig med satir och anspelningar.
Den avvägningen syns i en protestantisk kyrka som ligger intill Boris verkstad. Kyrkan var biograf under Sovjetåren och blev senare nattklubb med hårdrock. I dag är det återigen en kyrka, men okonventionell med ljusshower och konstinstallationer.
Mitt i kyrkan syns något som har en tydlig anspelning. En ljusuppsättning i regnbågens färger – symbolen för hbtqi-rörelsen som är förbjuden i Ryssland. Ansvariga på kyrkan vill inte uttala sig om vad regnbågen står för när SvD frågar.
Ur det ökade förtrycket växer det fram ett hemligt språk, som Boris och andra ryssar beskriver det. Vi hör det nämnas otaliga gånger under samtalen med konstutövare i Sankt Petersburg: ”Aisop”.
Överkorsad fisk protest mot krig
Det betyder ”aisopiskt språk” – en kommunikationsmetod där man använder symboler, allegorier, djurmetaforer eller dubbeltydigheter som att dölja politiska eller regimkritiska budskap. Målet är att undgå censuren och repressalier. Begreppet kommer från den grekiske fabelberättaren Aisopos vars djurfabler alltid innehöll en dold sensmoral.
Så sprids exempelvis bilder på en överkorsad fisk med texten ”Net voble”, som egentligen betyder nej till saltad fisk. Eftersom det är snarlikt den förbjudna frasen ”Net vojne” – nej till krig – tolkas fisken som en symbolisk protest mot kriget.
– Aisop har fått ett stort uppsving inom konstvärlden i Ryssland sedan invasionen i Ukraina, säger Boris som gjort porslinsfigurer i form av kaniner från en känd sagobok – med små pistoler i händerna.
Kanske har även det blivit alltför känsligt, resonerar han.
– Jag funderar på att lämna Ryssland, flytta till Kuba med min fru. Det har blivit för farligt att arbeta och leva här. Alternativet är att jag kvävs av självcensur.
Oron för det ökade förtrycket gäller även andra regimkritiker. Som Marina Agaltsova. Hon var tidigare rättschef på Memorial, som fick Nobels fredspris 2022. Nu har den ryska människorättsorganisationen tvångsupplösts och klassats som extremistisk.
I Moskva berättar Maria Agaltsova för SvD att hon ville fortsätta att arbeta med juridik och bo kvar i Ryssland med sin familj. Men hon visste inte hur.
Hon etablerade sig som oberoende advokat, specialiserad på gränsöverskridande familjetvister. Det ses inte som olagligt.
– På det här sättet kan jag fortsätta att verka i Ryssland. Det jag gör i dag är accepterat. I dagens läge letar alla efter sätt att kunna arbeta efter sitt samvete.
Möte på skönhetsklinik
Det gäller också Olga, som framtill nyligen arbetat på en människorättsorganisation. Nu letar hon efter något annat ”som inte riskerar att leda till fängelse”. Mötet med henne speglar dagens tuffare åsiktsklimat i Ryssland.
Olga stämmer träff vid ett kafé på en skönhetsklinik i centrala Moskva. SvD:s reporter letar sig fram genom kritvita korridorer, stängda dörrar och vita trappor. Hittar till sist ett pyttelitet kafé med tre bord på sjunde våningen. Olga hoppas att detta är en plats där ingen kan misstänka att hon träffar en västerländsk journalist.
SvD får inte sitta mitt emot henne, utan tätt bredvid och med ryggen mot de andra borden. Då kan ingen fotografera mötet i smyg, något som drabbat henne tidigare under en resa utomlands. ”Det finns angivare och spioner överallt”, konstaterar hon.
Efter fem minuters samtal tvingas hon ge upp. Vid borden sitter plötsligt många kaffesugna gäster. Oron kryper i Olga som vill gå därifrån. Samtalet får fortsätta på gatan.
I myllret av människor på Moskvas gator berättar Olga om ett förlamande förtryck och en växande paranoia. Beskriver hur alla pratar om ”kökskulturen” – bara hemma i köket bland sina närmaste vågar man prata öppet.
– Alla kan vara angivare. Jag vågar knappt säga vad jag tänker till mina vänner längre.
Ett par dagar senare bjuder Olga på starkt te hemma hos henne. Hon vill visa en sak och inne i sovrummet öppnar hon en garderob, skjuter blusar och klänningar åt sidan. Bakom kläderna längst in sitter en liten lapp med texten ”Net vojne” – nej till krig.
– Jag gömmer det. Men vill ändå kunna säga det.
Inget att förlora
Så är det inte för Jelena Osipova, den snart 80-åriga fredsaktivisten i Sankt Petersburg, som vägrar vara tyst. Hur vågar hon protestera så öppet?
– Jag kan ju dö vilket ögonblick som helst – och har inget att förlora.
Hon är särskilt stolt över sitt nya krigskritiska projekt. Hon tillverkar små vita fredsduvor som ska fästas i alla träd i kvarteret.
– Då kanske Putin begriper att han måste sluta kriga. Man måste i alla fall försöka protestera. Det som skrämmer mest är tystnad.