Tio biljoner kronor, eller 10 000 miljarder. Så mycket uppgår svenskarnas totala sparande i fonder till, enligt nya siffror från Fondbolagens förening. Lägg till det en ansenlig summa i direktägda aktier så är det förståeligt att politiker runt om i Europa är avundsjuka på Sverige, som Financial Times skrev härom året.
Engagemanget på börsen är mer utbrett bland folket här än i något annat EU-land, och mellan 2017 och 2025 hade Sverige fler börsnoteringar än vad börserna i Paris, Frankfurt och Milano hade tillsammans.
Och det är viktigt att komma ihåg: pengar på börsen är inte som pengar i madrassen. Förutom att de historiskt sett har vuxit genom avkastning, så används de ju också av företagen – till att skapa nya jobb, produkter och tillväxt.
Det svenska systemet sticker ut tack vare lätt regelbörda, pensionernas inkorporering på börsen och inte minst genom det så kallade investeringssparkontot, ISK, som gjort att sparare beskattas förmånligt och undslipper krångel när det är dags att deklarera. I andra länder är det vanligare att spara i statsobligationer eller på bankkonton.
Men det är först på senare år som Sverige har blivit ett föredöme för resten av Europa. I Ekonomiekot Extra (10/7) beskriver ekonomijournalisten Torun Nilsson hur den svenska finansmarknaden har gått från att vara sovande och sönderreglerad, till att bli en av de mest liberala:
”Det har betytt att vi har fått väldigt många fler ägare och väldigt många fler entreprenörer. Och många olika sorters ägande och många, många, många fler sorters företag än vad vi hade.”
Att spara på börsen har helt enkelt blivit en folksport. Så var det inte förr. Även om Stockholmsbörsen blomstrade under 1900-talets första decennier, var det knappast något som gemene man sysslade med.
Bilden av dåtidens börsklippare gestaltas av den fiktiva karaktären ”General Index” i Lundaspexarnas uppsättning Ivar Kreuger från 2003, som utspelar sig i början på 30-talet, före Kreugerkraschen. General Index är Kreugers siffernisse, eller ”senior risk investment manager system developer”, och sjunger en kuplett om en aktiehandlare som bor i staden, som handlar aktier mest hela dagen:
”Han handlar stora, han handlar små. Han handlar några med ränta på. Men allra bäst är nog spekulationer, i skumma papper så som optioner. Att sälja såna är en bra affär, för ingen vet riktigt vad det är. Och för sitt fönster har han hängt markiser, som skydd mot insyn från stans poliser. När som han gör det han inte bör, och sånt han åker i finkan för.”
Under årtiondena efter kraschen blev den svenska finansmarknaden en av världens mest reglerade.
”Det var bara Norge och Turkiet, brukar man säga, som var värre. Och regleringarna bestod av att man lade på väldigt höga egendomsskatter successivt … hög förmögenhetsskatt, väldigt hög skatt på avkastning på kapital”, förklarar Torun Nilsson.
Det resulterade i låga inkomstskillnader, men också i att näringslivet fick det torftigt.
Så påbörjades i stället avregleringen. Ekonomiminister Gösta Bohman (M) lanserade skattefondsparandet 1978 och den socialdemokratiska finansministern Kjell-Olof Feldt lade under 80-talet grunden för de mer moderna villkor som kommit att prägla den svenska finansmarknaden sedan krisen på 90-talet.
Och 2012 när Anders Borg (M) som finansminister i alliansregeringen var med och tog fram investeringssparkontot, ISK, blev sparande på börsen ännu mer lättillgängligt för den breda allmänheten.
ISK beskattas med en årlig schablonskatt på hela innehavet, istället för en skatt på vinsten. Skatten är förhållandevis låg och systemet gör att sparare som gör många affärer slipper deklarera sina vinster var för sig. Förmånligt och enkelt – vem som helst kan spara, även den som inte har en assistent som General Index.
Dessutom är en del av innehavet skattefritt, numera de första 300 000 kronorna sedan regeringen vid årsskiftet höjde den skattefria gränsen på ISK. Det är bra politik, för hushåll och företag. Att uppmuntra till sparande gör att fler hushåll kommer att kunna klara sig själva när tiderna blir tuffa, utan ogenomtänkta krisstöd från politiker. Men alla håller inte med.
”Regeringens ISK-populism är genant”, skrev Dagens Nyheters ledarredaktion i maj med anledning av Liberalernas förslag om att ytterligare höja den skattefria delen till de första 500 000 kronorna; det gynnar ”dem som redan har lagt mest på hög”.
Fast anledningen till att det ens går att dra populistkortet är ju att sparformen just gynnar den stora massan, inte bara en rik elit.
40 procent av befolkningen har ett ISK. Långt ifrån alla, alltså?
Jo, men 40 procent av hela befolkningen – inklusive bebisar – är ändå en betydande andel. Barn utgör en femtedel av befolkningen, ungefär två miljoner, men bara drygt 200 000 under 16 år har ett ISK under eget namn. Andelen vuxna med ett ISK är därför betydligt högre.
Sedan går det förstås att diskutera om det är rätt prioritering att lägga dyra pengar på att stimulera sparande när Sverige är i en långdragen lågkonjunktur – nu behövs ju att hushållen konsumerar.
Klart är att det vore tanklöst att, som V och MP vill, sänka den skattefria nivån till att bara gälla för de första 50 000 kronorna. Med börsens historiska avkastning behövs det knappast ett månadssparande av Kreugerska proportioner för att snabbt slå i det taket.
Den skattefria gränsen borde åtminstone ligga kvar på 300 000, och på sikt kanske höjas – varför inte? ISK är ju också en rättvisefråga; den som har jobbat för sitt sparkapital har ju trots allt redan skattat på pengarna en gång.