Sverige har byggt en äldreomsorg som är bra på att möta praktiska behov. Men när det gäller ensamhet och social isolering sviker systemet ofta. Det är dags för en nationell handlingsplan som gör gemenskap till en lika självklar del av äldrepolitiken som omsorg och trygghet.
Min pappa bor ensam sedan mamma gick bort för tre år sedan. Han klarar sig förhållandevis bra. Hemtjänsten fungerar utmärkt. Men trygghet är inte samma sak som gemenskap.
Två gånger i veckan åker han in till samhället för att äta lunch. Det är såklart inte maten som är det viktiga. Det är att träffa folk och att ha någon att prata med en stund. Sedan återstår resten av veckans 160 timmar.
När ensamhet diskuteras i Sverige handlar det ofta om unga människor eller om män som saknar nära relationer. Samtidigt lever hundratusentals äldre med en ensamhet som alltför sällan diskuteras som en politisk fråga.
Sverige har byggt ett välfärdssystem som är bra på att hantera praktiska behov. Människor får hjälp med mediciner, måltider, hygien och omsorg. Samhället är betydligt sämre på att möta människors behov av gemenskap. Det märks inte minst i synen på bostäder.
Den som vill flytta till ett äldreboende måste ofta först ha omfattande omsorgsbehov. Inte sällan krävs upp emot åtta besök av hemtjänsten per dygn för att komma i fråga för en plats. Ensamhet räcker sällan som skäl.
Sociala relationer är ett av människans mest grundläggande behov, och något som politiker behöver ta ett betydligt större ansvar för att främja.
Politik kan inte skapa vänskap, ersätta familj, få gamla vänner att höra av sig oftare eller fylla tomrummet efter en partner som gått bort. Men politik kan ge förutsättningar för gemenskap och göra det lättare för människor att mötas.
Idag är landets äldrepolitik i hög grad organiserad kring vad människor klarar av att göra på egen hand. Ta sina mediciner? Laga mat? Duscha? Ta sig från sängen till köket? Det är viktigt, men räcker inte. Kanske bör en fråga vara hur de mår. Har de någon att dricka kaffe med? Någon att se skidskytte på tv eller spela kort med?
Ytterst handlar välfärd om mer än att människor ska få fysiska behov tillgodosedda. Också gemenskap och en meningsfull tillvaro måste ingå.
Därför behöver Sverige en nationell handlingsplan mot äldres ensamhet. Den skulle kunna vila på sju principer:
1. Boendegaranti för gemenskap efter 75 år
Äldre som vill flytta till ett trygghetsboende eller någon annan gemenskapsinriktad boendeform ska kunna göra det utan en omfattande biståndsprövning.
Ingen ska behöva vänta tills omsorgsbehoven blivit så stora att ensamhet hunnit bli en del av vardagen. Rätten till gemenskap bör väga lika tungt som behovet av omsorg.
2. Uppsökande stöd efter att en partner dött
Att förlora en make eller maka är en av de största riskfaktorerna för ensamhet. Kommunerna bör få ansvar att följa upp äldre som mist sin partner genom hembesök, samtal och vägledning till aktiviteter och sociala sammanhang. Ingen ska behöva ta sig igenom en av livets svåraste omställningar ensam.
3. En aktivitets- och mötesplatsgaranti
Alla äldre ska ha tillgång till återkommande aktiviteter som främjar både fysisk och psykisk hälsa. Motion, kultur, studiecirklar, gemensamma måltider och sociala aktiviteter bör vara en självklar del av Sveriges äldrepolitik. En måltid är inte bara näring. Ett gympapass handlar inte bara om motion. De är också tillfällen att möta andra människor.
4. En förstärkning av civilsamhället och broar till gemenskap
Pensionärsorganisationer, studieförbund, kyrkor, idrottsföreningar och frivilligorganisationer gör redan ett ovärderligt arbete mot ensamhet. Men det behöver långsiktiga villkor. Samtidigt bör kommunerna erbjuda gemenskapslotsar som hjälper äldre att hitta in i aktiviteter, föreningar och sociala sammanhang.
5. Ökade möjligheter att ta sig dit människor finns
I stora delar av landet är ensamheten också en transportfråga. Den som inte längre kör bil men inte heller har tillgång till färdtjänst riskerar att bli sittande hemma. Tillgängliga transporter till mötesplatser, aktiviteter och service bör ses som en viktig del av arbetet mot social isolering.
6. Minskning av det digitala utanförskapet
Teknik kan aldrig ersätta mänskliga möten, men den kan minska avståndet mellan människor. Videosamtal med barnbarn, kontakt med vänner samt tillgång till information och aktiviteter förutsätter digital kompetens. Fler äldre behöver stöd för att kunna använda de verktyg som resten av samhället tar för givna.
7. Ett nationellt mål mot ofrivillig ensamhet
Det som mäts blir ofta gjort. Sverige har nationella mål inom en rad områden som påverkar människors livsvillkor. Ofrivillig ensamhet bland äldre bör behandlas som en samhällsutmaning i samma klass. Regeringen bör därför ta fram en nationell strategi med tydliga mål, uppföljning och ansvarsfördelning.
Under stora delar av livet tar människor sociala sammanhang för givna. Arbetsplatsen, familjen, föreningslivet och grannarna är självklara delar av vardagen. Men när människor blir äldre försvinner ofta sådana sammanhang.
Sverige har byggt ett samhälle som är förhållandevis bra på att hjälpa människor att leva länge. Nu är det dags att bli bättre på att se till att de inte behöver åldras i ensamhet.
SKRIBENTEN
Maria Arkeby, analyschef på den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden
Vill du också skriva på Aktuella frågor? Så här gör du.