Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
En tisdag i mars möter en europeisk delegation representanter för den amerikanska regeringen. Mötet äger rum i Eisenhower Executive Office Building i anslutning till Vita huset och den europeiska delegationen leds av Nederländernas premiärminister. Han har med sig den tyske förbundskanslern, Frankrikes president, samt Polens, Spaniens och Italiens premiärministrar.
På den amerikanska sidan är vicepresidenten den drivande aktören.
Det är inget möte Europa önskar, utan en framtvingad skarp förhandling där européerna har få kort på handen. Längs väggen bakom den amerikanska delegationen sitter män och kvinnor med hörselsnäckor uppkopplade mot de senaste AI-modellerna, matade med all befintlig kunskap om européernas strategier, drivkrafter och svagheter (offentliga som högst privata).
Det amerikanska kravet är att det nederländska företaget ASML går upp i ett av USA kontrollerat holdingbolag. Amerikanarna vill inte riskera att ASML:s unika litografiteknik transfereras till Kina och därmed möjliggör kinesisk tillverkning av de mest avancerade mikrochipen.
Effektiv cybersäkerhet kommer att kräva tillgång till motmedel som bygger på samma eller bättre modeller som cyberskurkarna använder.
Målet är glasklart, den eventuella hävstång som Europa fortfarande har i produktionskedjan för AI behöver läggas under amerikansk kontroll. Motivet är nationell säkerhet. Europa står med ryggen mot väggen. Industriellt utarmat, finansiellt svagt och utlämnat åt amerikanskt kontrollerad AI-förmåga. Om inte förslaget accepteras står man inför en högst osäker ökenvandring där USA kanske ställer EU:s access till amerikansk AI på samma nivå som Irans. Det finns inget egentligt val.
Mötet har inte inträffat. Det är fiktion.
Händelsen ligger fem år fram i tiden och är upplösningen i det scenario som i juni presenterades i rapporten ”Europe 2031”, framtagen av en ”liten grupp AI-forskare, personer kopplade till tankesmedjor, samt investerare som haft sina karriärer i gränssnittet mellan ‘frontier AI’ och europeisk policy.” Underrubriken är: ”What getting AI wrong means for us”. ”Oss” är Europa.
”Europe 2031” har fått stor uppmärksamhet. Det skönlitterära greppet och domedagsstämningen spelar roll. Vi får följa historien genom en ung fransk tjänsteman i kommissionen, som upplever hur hennes överordnade blockeras av förnekelse och önsketänkande. Och hur det europeiska systemet saknar förmåga att samla sig till riktiga reformer, investeringar och beslut.
Grundpremissen är att vi befinner oss i en omvälvning som är lika genomgripande ekonomiskt, socialt och politiskt som den industriella revolutionen. Med den avgörande skillnaden att allt går mycket snabbare.
Rapporten skildrar hur Europas oförmåga att hantera AI inte bara leder till ekonomisk eftersläpning, utan i slutändan till en sorts vasallskap under USA. Vi kläms i en kapprustning mellan USA och Kina, där Europa har få eller inga tillgångar som spelar någon roll. De enorma ekonomiska flödena till USA för köp av AI-kraft gör det möjligt för amerikanska techjättar att förvärva både vår talang och våra företag.
”Europe 2031” beskriver hur detta föder ny oförmåga och en institutionell stress som drabbar allt från lokala politiska system till euron. Den franska statsskulden skenar, arbetsmarknaden i flera europeiska länder saknar förmåga till anpassning, tyska biljättar köps upp av amerikanska AI-bolag för spottstyvrar för att ställas om till produktion av robotar (USA:s sätt att hålla jämna steg med Kina på ett område där kinesiskt övertag i industriell kapacitet utgör ett hot).
Det är ingen munter läsning. Det ska sägas att det finns andra och mer positiva scenarier vad gäller ekonomin. Åtminstone långsiktigt. Allt behöver inte gå åt skogen.
Var de ekonomiska vinsterna av kraftiga teknikförändringar hamnar är inte givet. Digitaliseringen – också det en utveckling i hög grad baserad på amerikanska teknologiska och kommersiella framsteg – medförde stora produktivitetsvinster i Europa.
En del tyder på att adaptionen av AI går snabbare i USA. Men bilden är inte entydig. Mjukvaruföretaget Microsoft publicerar halvårsvis rapporter över AI-spridningen i 30 ledande ekonomier. USA hamnar på en tämligen medioker 24:e plats i senaste rankingen. Listan toppas av Förenade Arabemiraten, följt av Norge och Singapore. Sverige hamnar på plats 16 och det är värt att notera att länder som Frankrike och Spanien hamnar högt. Hur detta ska tolkas kan diskuteras, men en tendens är att USA utvecklar tekniken och andra använder den. Det påverkar var produktivitetsvinsterna landar.
Perspektivet av nationell säkerhet slår igenom oaktat vem som sitter i Vita huset. Och det är USA:s förhållande till och kapplöpning med Kina som också avgör relationen till Europa.
Det som är annorlunda den här gången är teknikens tydliga politisering eller – mer exakt – säkerhetspolitisering. Riskerna med AI föder sin egen dynamik. När den amerikanska federala regeringen i juni förbjöd internationella användare att utnyttja Anthropics nya mest kraftfulla modeller fanns flera olika motiv för Trumpadministrationen, vars relation till AI-jättarna varit lätt kaotisk och oförutsägbar. Men en faktor är en oro för att modellerna är så kraftfulla att de skulle kunna hacka sig in i de allra flesta privata och statliga IT-system.
Effektiv cybersäkerhet kommer att kräva tillgång till motmedel som bygger på samma eller bättre modeller som cyberskurkarna använder. En ryggmärgsreflex är att bygga egen kapacitet och suveränitet. Problemet är att det riskerar att ställa oss med en nytillverkad pilbåge i försvar mot en kryssningsmissil.
I rapporten försöker man frikoppla Europa från amerikanska modeller och kapacitet, genom regler för europeisk upphandling och stora (marginella i relation till vad som sker i USA) investeringar i europeisk teknik. En konsekvens blir att viktiga samhällsfunktioner har ett otillräckligt skydd. Banker, energiföretag och andra operatörer av samhällskritiska verksamheter kan inte försvara sig med otillräckliga europeiska system och tvingas betala lösensummor till kriminella ligor. Enligt rapporten skär de amerikanska modellerna genom de europeiska systemen ”som en motorsåg genom papper”.
AI-förmåga och dataprocessorkraft (”compute” i gällande lingo) kan liknas vid en kritisk råvara. Man kan dra paralleller till oljeberoendet på 70-talet, med den viktiga skillnaden att det inte finns något uppenbart alternativ. I rapportens scenario är det inte tydligt vilken typ av president USA har 2031. Vilket är en poäng i sig. Perspektivet av nationell säkerhet slår igenom oaktat vem som sitter i Vita huset. Och det är USA:s förhållande till och kapplöpning med Kina som också avgör relationen till Europa.
Hur Europa ska hantera detta borde vara en del av vår valrörelse. I stället för regeringens deklarationer om soppapriset ”vid pump” och Magdalena Anderssons bedyranden om att hon älskar Sverige.