“Bannlyst” (1918) är en besynnerlig bok. Handlingen utspelar sig på Grimön i den bohuslänska skärgården. När den unge Sven återvänder till fiskarbyn möts han av förakt. Avsmak. Som barn lämnades han till ett brittiskt par som tog med honom på en polarexpedition. Den slutar i tragedi: skeppet fryser fast i isen, provianten tar slut och en man begår självmord för att undgå svältdöden. Besättningen gör därefter det ofattbara. De har, som författaren Selma Lagerlöf skriver, “smakat människokött”.
Ryktet når Grimön och Sven stöts ut ur bygemenskapen. Lagerlöf låter bybornas hårda dom över honom kontrastera mot deras acceptans av slakten vid Somme och Verdun. Kannibalismen väcker större avsky än världskriget.
Men romanen rymmer också en gåta. Mot slutet visar det sig att Sven inte deltog i kannibalismen. Han åt aldrig människokött. Ett märkligt beslut. Varför valde Lagerlöf att frikänna det skeppsbrutna och svältande barnet och därmed förskjuta den moraliska konflikten? Kanske för att även hennes tolerans hade en gräns: om Sven verkligen hade ätit av en annan människa försvann sympatin och romanens sensmoral om det omdömeslösa i omgivningens dom gick förlorad.
En av de senaste decenniernas stora svenska samhällsfrågor har varit: Hur mycket olikhet tål Sverige? I den moderna klassikern “Är svensken människa?” (2006) beskriver Henrik Berggren och Lars Trägårdh Sveriges överideologi som statsindividualism: ett äktenskap mellan odalbondens krav på att bli behandlad som jämbördig och en socialdemokratisk stat som sattes i verket för att uppnå just detta, inte minst genom att frigöra individen från familj och släkt.
Det är ett ideal som svenska partier i stora drag står fast vid och som bygger på en balans. Det brukar kallas för “Frihet under ansvar”. Eller med Liberalernas ord: bilda dig, bete dig, bry dig. Den självständiga människan förväntas samtidigt vara bildad, skötsam, jämställd, arbetsam och samhällstillvänd. Du får leva som du vill, så länge du lever på rätt sätt.
Den ordningen fungerar bäst när människors liv liknar varandra. Ofta lyfts invandring i de här sammanhangen, men det finns fler källor till olikhet – inte minst friheten själv. En form av frihet är möjligheten att välja sitt eget liv. Och det moderna konsumtionssamhället är ju ett smörgåsbord; valen sträcker sig från utbildning, yrke, bostadsort och familjeform till nyhetsflöde och digitala förebilder.
Prova tanken. Om människor har olika intressen, begåvningar och temperament borde större frihet också ge större skillnader i hur de lever.
Det syns redan. Sverige är EU:s mest jämställda land, men män och kvinnor söker sig fortfarande till olika utbildningar och yrken. I vissa internationella jämförelser är könsskillnaderna i yrkesval större i mer jämställda samhällen. Förklaringen är omstridd. Det kan bero på preferenser som blir lättare att följa när ekonomiska begränsningar minskar, men också på att normer och stereotyper kan få större genomslag när andra begränsningar minskar. Poängen är inte att skillnaderna är medfödda eller oföränderliga. Poängen är att större frihet sällan leder till likartade utfall.
Samma mönster syns i politiken. Män och kvinnor röstar alltmer olika, kanske av samma skäl som ovan. Att den gemensamma offentligheten har blivit friare, mer uppsplittrad. Segregationen visar en annan sida av myntet. Den formas av inkomster, bostadsutbud och offentliga beslut, men också av privata val. Människor söker sig gärna till miljöer där andra liknar dem själva. Friheten att välja bostad skapar större likhet inom bostadsområdena, och större skillnader mellan dem.
Som tydligast blir det i skolan. Barn har större möjligheter än tidigare att själva välja vad de ägnar sin tid åt. Den som tycker om böcker kan med några tryck få tillgång till ett närmast obegränsat bibliotek, den som inte tycker om att läsa behöver däremot sällan ha tråkigt länge nog för att öppna en bok. Friheten utjämnar alltså inte skillnader mellan barn, utan fördjupar dem snarare.
Politikens utmaning är att välja vilken olikhet som ska bekämpas. Olikhet inför lagen, fattigdom och diskriminering är alla uppenbara, politiska problem. Men att män och kvinnor agerar annorlunda? Våra flyttmönster? När medborgare fattar beslut efter eget tycke borde huvudregeln vara acceptans från statligt håll. Inte att oroa sig och undersöka vad som gått fel.
Ändå finns det en tendens i Sverige att likställa olikhet med misslyckande. Rygga tillbaka när resultaten visar på än större olikheter. Könsskillnader i röstandet beskrivs som något alarmerande, medan en socialdemokratisk toppolitiker säger att befolkningen behöver “blandas”. I båda fallen syns samma mönster. Fria val på bred front som ger tydliga gruppskillnader och en politisk vilja att förklara, minska eller korrigera dem.
När Selma Lagerlöf skrev “Bannlyst” var Sverige ett konservativt ståndssamhälle där moralens gränsen var så fasta, så inflexibla, att ett svältande barns misstag blev oförlåtligt. Så är det inte längre, ett sekel senare har toleransens gränser flyttats. Men reflexen lever kvar, rädslan för det annorlunda. Tanken om svenskhet i singular. Friheten hyllas i teorin, medan dess resultat väcker obehag.
De kommande decennierna lär människor få ännu större möjligheter att följa sina intressen, temperament och övertygelser. Då kommer de också att bli mer olika. Frågan är om Sverige verkligen vill ha fria människor – också när de inte blir som vi.