Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Ett föräldrapar inkommer med ambulans med sitt två månader gamla spädbarn som insjuknat i ett krampanfall med andningspåverkan. Läkarna påvisar hjärnhinneblödning, ögonbottenblödningar och revbensbrott, men inga yttre tecken till skador. Läkarna misstänker skakvåld, gör orosanmälan och larmar polisen. Barnet omhändertas av socialtjänsten och föräldrarna anhålls och häktas.
Först efter ett halvt år när fortsatt utredning påvisat medicinska orsaker till barnets symtom frias föräldrarna från misstanken att de skadat sitt barn, och barnet får komma hem.
Detta hände i Sverige år 2025. Snarlika händelser har inträffat i snart tre decennier sedan skakvåldsteorin lanserades i början av 2000-talet. Detta har drabbat och traumatiserat flera hundra familjer i Sverige där föräldrar sökt för sitt spädbarn på grund av olika symptom som läkare tolkat som skakvåld, med tvångsomhändertagande av barnen under delar av, eller till och med hela uppväxten.
Redan 2016 visade en rapport från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) att evidensgraden var mycket låg (svagt vetenskapligt stöd) för ett samband mellan skakvåld och den så kallade triaden (hjärnhinneblödningar, ögonbottenblödningar och hjärnpåverkan). SBU-rapporten bemöttes med starkt ifrågasättande av flera berörda läkarspecialiteter, nationellt och internationellt, med hänvisning till forskningshypoteser från 1970-talets början. Kritiken blev sakligt besvarad och senare forskning har bekräftat SBUs slutsats. I boken ”Skakvåld. En vetenskaplig kontrovers med ödesdigra sociala och rättsliga konsekvenser” (2023) skriver Niels Lynøe och Anders Eriksson, ledamöter i SBUs utredning, att tidigare forskning om skakvåldshypotesen varit ”en intellektuell och vetenskaplig härdsmälta”.
Högsta domstolen (2014) och Högsta förvaltningsrätten (2018) har i prejudicerande domar fastslagit att triaden (eller dess delkomponenter) utan tecken till våldsinverkan inte utan stödbevisning kan anses bevisande för misshandel.
Den åtgärd som vidtogs av delföreningen Barn som far illa inom Svenska barnläkarföreningen blev att utmönstra ordet ”skakvåld” från sina PM, medan deras uppdaterade checklistor är oförändrade i sitt utfall där läkarna tolkar fynd, exempelvis hjärnhinneblödning eller revbensbrott, som att skakvåld förelegat. ”Det finns bland många berörda läkare etablerad enighet om att det är skakvåldsteorin som gäller.” svarar en svensk läkare i en nyligen publicerad enkätstudie.
Det hävdas att man i de medicinska utredningarna ”vänder på alla stenar” för sin ”helhetsbedömning”, men det är en tankevurpa att när det kan finnas många redan kända, samverkande och säkerligen alltjämt okända alternativa förklaringar, använda misshandel som ”uteslutningsdiagnos” när det saknas tecken på våldsverkan.
Världshälsoorganisationen (WHO) framhåller att diagnostik av barnmisshandel bör vara så säker som möjligt så att antalet falskt positiva (inte misshandlade) och falskt negativa (missade fall) är så lågt som möjligt. Skakvåldsteorin leder dock till överdiagnostik. Tyvärr kan de ogrundade misstankarna i flera fall misstänkas ha medfört permanenta medicinska handikapp för barnet. Även om majoriteten av tvångsomhändertaganden av spädbarn i Sverige beror på sociala missförhållanden eller säkra tecken på misshandel, omhändertas dock ett par procent av orsaker som kan relateras till skakvåldsteorin.
Granskande press, radio och tv har genom åren uppmärksammat följderna av den förödande överdiagnostiken av misstänkt skakvåld – men utan förändring i praxis bland barnläkare och andra berörda läkarspecialiteter.
Varför har SBU-rapportens rön, som normalt har mycket hög trovärdighet bland läkare och chefer i vården, inte fått genomslag i diagnostiken – trots att senare forskning bekräftar dessa rön?
Läkaresällskapet har med sina specialitetsföreningar lovvärt tagit initiativet till ett arbete med Kloka kliniska val där målet är att identifiera och minska vård, utredningar och behandlingar med låg evidens (tveksam eller obevisad effekt). Skakvåldsdiagnostiken lyser trots sitt bristande stöd i forskningen och sin låga evidens, men allvarliga sociala och rättsliga effekter, dock ännu med sin frånvaro i detta arbete.
Om läkare som stödjer teorin om skakvåld inte kan ändra sig, inte lyssnar på myndigheten SBU, och inte heller tar till sig de nyare forskningsresultat som upprepat visar diagnostikens mycket låga tillförlitlighet, vad brister då i det svenska hälso- och sjukvårdssystemet? Inspektionen för vård och omsorg (IVO) fallerar när föräldrars anmälningar lämnas utan åtgärd för att deras sakkunniga stödjer skakvåldsteorin. Även Socialstyrelsens kunskapsstyrning brister i uppföljningen av SBU-rapporten. Det borde finnas nationella styrningsmöjligheter för Socialstyrelsen att agera mot ohörsamhet för evidensbaserad vård.
Sveriges sjukvårdsminister betonar vikten av evidensbaserad vård för patientsäkerhet och kvalitet och framhåller kritik mot bristande efterlevnad – finns kanske en öppning här?
Skakvåldsteorin för diagnostik spädbarnsmisshandel infördes i Sverige från USA helt okontrollerat i början av 2000-talet, och har förblivit en obevisad hypotes men efterlämnat flera hundra traumatiserade barn och föräldrar med grav tillitsförlust till vården.
Vad ska myndigheterna svara de unga vuxna som frågar varför de som spädbarn togs från sina föräldrar på grund av obskyr vetenskap? I dag kan ingen hävda att den skakvåldsdiagnostik som bedrivs representerar god vård baserad på god vetenskap.
Ulf Högberg
professor emeritus, obstetrik och gynekologi, Uppsala universitet
Anders Eriksson
professor emeritus, rättsmedicin, Umeå universitet
Inge Axelsson
barnläkare, professor emeritus, Mittuniversitetet
Göran Högberg
med dr, psykiater och barn- och ungdomspsykiater
Tommie Olofsson
rättsläkare, Fria Rättsläkarna
Anna Ybo
rättsläkare, Fria Rättsläkarna