Charli XCX
Music, fashion, film
Charli XCX/Atlantic/Warner
POP Efter att ha släppt en skiva som inte bara var ett album utan utvecklade sig till ett kulturellt fenomen går det att förstå att Charli XCX har känt viss press inför uppföljaren.
”Brat”, med sin nästan kusligt samtidskompatibla pop, skapade ”bratsommaren” 2024 och flyttade slutligen definitivt upp brittiska Charlotte Aitchison bland popvärldens största. När remixversionen ”Brat and It’s completely different but also still Brat” dök upp trängdes gäster som Ariana Grande, Bon Iver, Julian Casablancas, Addison Rae, Robyn, Yung Lean, Lorde och Billie Eilish för att bli en del av ”Brat”-magin.
Otaliga pastischer på det limegröna omslaget dök upp i olika memes. En användes rentav i Kamala Harris presidentvalskampanj.
Charli XCX har inte varit sysslolös sedan dess. Hon gjorde soundtracket till filmen ”Wuthering heights” och har även bland annat varit inbladad i en rad filmprojekt, inte minst mockumentären ”The moment” om lanseringen av ”Brat”.
Men det är ”Music, fashion, film” som är den verkliga uppföljaren till ”Brat”, och Charli XCX hanterar förstås som vanligt popvärldens förväntningar genom att göra något tämligen annorlunda.
”Music, fashion, film” utmärker sig redan med omslaget, där tre ikoner får symbolisera titeln: Velvet Underground-bekante konstmusikern John Cale (som Charli samarbetade med på ”Wuthering heights”), modeskaparen Marc Jacobs och regissören Martin Scorcese. Givetvis ett slags power move att få in den trion på samma bild men själva skivan är annars motsatsen till uppblåst: elva låtar på en halvtimme som mer än något annat diskuterar kändisskap och vad popstjärnelivet gör med ens identitet.
Då första singeln hette ”Rock music” började spekulationerna om huruvida 34-åringen från Cambridge hade hoppat på den gitarrvåg som nu rullar. Men även om en låt som ”Yeah” låter som Blurs ”Song 2” spelad av The Strokes med Kim Gordon på sång känns det lite fel att kalla den här samlingen till synes spontana tvåminuterslåtar för rock.
Snarare är det ett slags utveckling av Charli XCX:s kantstötta, småsmutsiga klubbpop med generösa mängder gitarr, spelad såväl som samplad.
Idén verkar nästan ha varit att det ska låta lite hastigt och halvfärdigt, med distade, sönderklippta synthar och naken sång och texter som inte sällan känns så rakt på att de verkar ha fötts bakom micken.
Ibland poppar ordet ”lyxproblem” upp i skallen. Men i till exempel ”Persona”, med tankar om vänskap och hur mycket i ens självbild och bild utåt som är sant och påhittat, blir det alldeles utmärkt.
Förutom att diskutera berömmelse och vad det gör med relationer, eller, som i ”Card declined”, det omöjliga i att köpa sig en personlighet, känns några låtar nästan som ett slags flykt. I ”2007” minns sångerskan tillbaka till tiden när hon skapade bilden av sig själv som popstjärna hemma i tonårsrummet. ”Magic metal Montana” är ett slags platonisk kärlekssång till producenten A G Cook med en tidvis önskan om att hans liv var hennes.
I avslutande ”No one lasts forever” adresserar både Charli och regissören David Cronenberg insikten att ingen är evig, även om en liten gnutta av den konst som produceras lyckas leva vidare över generationer. Så varför inte bara köra, och skapa det man allra helst vill när stunden på planeten är så temporär?
Charli XCX är långt ifrån först med de tankarna, och kanske inte så många av de andra på den här skivan heller. Men det spelar sannolikt mindre roll i sammanhanget. För ”Music, fashion, film” verkar mest ha handlat om att få ventilera och vädra ut för att kunna hitta ännu en ny riktning vidare.
Den sortens skivor behövs också, även om de kanske sällan blir odödliga.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik